1

Musiksvenska

Att skriva recension……………………………………………………………………………………………………………………… 2

Musikinstrument (en förteckning)...…………………………………………………………………………………………….. 6

Instrumentfamiljer (endast på kursens hemsida)

Musikinstrument……………………………………………………………………………………………………………………….. 12

Ensembletyper……………………………………………………………………………………………………………………….…. 15

Ensembler…………………………………………………………………………………………………………………………….…… 16

Orkesterpartituret…………………………………………………………………………………………………………………….. 22

Svensk folkmusik……………………………………………………………………………………………………………………….. 29

Musikteori…………………………………………………………………………………………………………………………………. 33

Musikhistoria…………………………………………………………………………………………………………………………….. 57

Instrumentallärare: Trombonläraren………………………………..……………………………………………………….. 64

Instrumentallärare: Interaktion och kunskapsutveckling…………………………………………………………….. 67

2

Att skriva recension / Att recensera

När du skriver titlar på verk (t.ex. musikalbum) bör du skriva detta med kursiv text. Om det gäller en

låt på ett musikalbum bör dessa däremot skrivas inom “citationstecken”. Årtal bör stå direkt efter ett

verk och inom parantes då det nämns första gången.

1. Anslag: Det är den första meningen/de första meningarna som ska fånga läsaren. Får gärna vara

personligt. Är en av de viktigaste sakerna att lyckas med i en recension. En mening som på ett

slagkraftigt sätt ger ett tips om vad som kommer att stå i din text - så att intresserade läsare lockas,

medan ointresserade förstår att de kan bläddra vidare. Om du får med dig läsaren här har du kvar

honom/henne en bra bit till.

2. Historik: Kompositören beskrivs i korthet. Skriv vilket verk du skriver om, och placera in den på

kartan.

3. Verket: Beskrivning av musikstycket.

4. Jämförelse: Jämför med andra verk som liknar eller andra verk av samma konstnär. Här kan man

också placera verket i ett historiskt sammanhang. Kan det recenserade verket jämföras med något

standardverk som du kan anta att läsaren känner till?

5. Omdöme: Här kommer den absolut viktigaste biten i en recension. Du tycker utifrån det du har

skrivit ovan. Vad är bra och dåligt?

6. Avslut: Avsluta med en mening som knyter an till anslaget.

Tumregler

Det intressanta är inte bara hur många poäng du ger verket på en skala från ett till fem, utan minst

lika mycket på vilka grunder du gör det. Även en person som inte alls delar din smak ska kunna tycka

att din recension är informativ.

En bra liknelse kan höja en recension avsevärt, särskilt när det handlar om att kommentera ljudbilder

på skivor.

Uppgift

Skriv – eller framför muntligt – en recension.

Du ska välja något som pågår just nu inom musik. Texten ska vara på xxx tecken.

Du får gärna ta med en bild utöver texten.

Tonvikten läggs på information runt verket och konstnären samt den avslutande åsikten.

Början och slut hänger ihop.

Texten ska innehålla en klar och tydlig röd tråd, analys och historisk tillbakablick.

3

ATT UTTRYCKA ÅSIKT

Enligt min mening…

Enligt mitt sätt att se på saken…

Jag anser att…

Jag måste säga att

Jag skulle vilja betona

Jag tror att…

Jag tycker att…

Jag tycker det verkar som om

Jag är inte säker på om

Om jag inte har fel

Som jag ser det

-----------------------------------------------------------------------------

TEXTBINDNING

1. Ord för jämförelse eller motsättning

dock

däremot

därför att

eftersom

en skillnad är

fastän

fördelarna

i sin tur

i stället

liknande

men

nackdelarna

och

på samma sätt

på så sätt

samtidigt

trots att

trots det

trots allt

tvärtemot

tvärtom

å ena sidan/å andra sidan

ändå

4

2. Ord som för framåt i texten

2A. Tillägg

dessutom

därtill kommer

lika viktigt är

nästa

och, också

tilläggas kan

ytterligare

även

2B. Tid

efter

före

först

medan

sedan

snart

tidigare

3. Ord som utvecklar och sammanfattar

3.1. Exemplifiering

belyser

bland annat

det vill säga

exempelvis

i synnerhet

såsom

särskilt

till exempel

visar

3.2. Orsak och slutsats

alltså

av den orsaken

därför

en förklaring till detta

följaktligen

för den skull

med hänsyn till detta

orsaken är/var

på grund av detta

som en följd av

således

3.3. Upprepning

med andra ord

som tidigare nämnts

3.4. Sammanfattning

allt som allt

kort sagt

när allt kommer omkring

på det hela taget

sammanfattningsvis

sist men inte minst

slutligen

till sist

överhuvudtaget

4. Allmänt samband

har att göra med

hit hör även

i detta avseende

i detta sammanhang

i fråga om

i samband med

med hänsyn till

mot bakgrund av

när det gäller

5

Recensent _________________________________ Klass ____________

Titel

________________________________________________________________________________

Anslag

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

Historik

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

Verket

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

Jämförelse

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

Omdöme

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

Avslut

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

________________________________________________________________________________

6

MUSIKINSTRUMENT, EN FÖRTECKNING

ackordion dragspel

aidatrumpet ett musikinstrument som, till skillnad från en vanlig trumpet, är rak och

lång

alphorn ett blåsinstrument med rötterna i Alperna

altbasun en trombon i altläge

altfiol slags stråkinstrument, något större och något lägre stämd än violin

gemenligen kallad fiol

altflöjt ett träblåsinstrument, en tvärflöjt i djupare läge

althorn ett bleckblåsinstrument (alttotorvi)

altklarinett träblåsinstrument i altläge, stämd i D, Ess eller F, har en varm ton

altoboe koniskt borrat träblåsinstrument

altviolin stråkfamiljens altmedlem

balalajka ryskt stränginstrument med trekantig resonanskropp och tre strängar

banjo ett stränginstrument som påminner om en gitarr och som har ett skinn

spänt över resonanskroppen

7

basfiol ett cirka 180-200 centimeter högt stråkinstrument

bassetthorn slags träblåsinstrument som påminner om klarinett, vanligen stämt i F

bastuba det största instrumentet av bleckblåsinstrumenten

blockflöjt träblåsinstrument

bäcken cymbal; ett slags slaginstrument av metall

cello stråkinstrument med register mellan basfiol och altfiol som spelas

sittande normalt, med instrumentet stående på golvet mellan benen

cembalo ett klaverinstrument som var som vanligast under barocken

cittra ett stränginstrument (sitra)

cymbal ett slagverksinstrument som består av en tunn rund metallskiva som

antingen anslås med en trumpinne, eller som slås samman med en

annan cymbal

dragbasun ett bleckblåsinstrument; trombon (vetopasuuna)

dragspel bälginstrument som den musicerande bär på magen

elbas elförstärkt stränginstrument, ofta med fyra strängar, till formen

påminnande om en elgitarr

8

elgitarr elektroniskt förstärkt gitarr

engelskt horn ett träblåsinstrument som är nära besläktat med oboe (englannitorvi)

eufonium ett bleckblåsinstrument som liknar en bastuba

fagott ett träblåsinstrument (fagotti)

fiol ett slags stråkinstrument (viulu)

flygel ett slags piano med liggande strängar

flygelhorn ett bleckblåsinstrument som påminner om en trumpet

flöjt ett träblåsinstrument (huilu)

gitarr stränginstrument med en resonanslåda och en hals med en greppbräda

försedd med sex strängar

handklaver dragspel, dragharmonika

harmonika annat ord för dragspel

harpa ett slags stränginstrument (harppu)

horn ett bleckblåsinstrument (torvi)

9

jakthorn ett bleckblåsinstrument som består av ett cirkelformat rör och som

saknar klaffar och ventiler

keyboard elektroniskt musikinstrument med klaviatur

klarinett ett träblåsinstrument (klarinetti)

kontrabas ett cirka 180-200 cm högt stråkinstrument

kornett ett bleckblåsinstrument som påminner mycket om en trumpet

mandolin ett stränginstrument liknande luta

munspel mindre blåsinstrument med en uppsättning hål som spelaren kan blåsa

in i eller ut ur i där hålen ger olika toner

nyckelharpa ett slags stråkinstrument med tangenter, kallade nycklar

näverlur traditionellt nordiskt instrument tillverkat av granträ klätt med näver

oboe ett träblåsinstrument med dubbla rörblad

oralorgel munspel

orgel tangentinstrument och blåsinstrument, där ljudet framställs genom att

luftströmmar sätter i svängning luften i ett rör

10

panflöjt ett slags träblåsinstrument där tonerna bildas ur en rad olika långa rör

piano stränginstrument med tangenter

piccolaflöjt ett träblåsinstrument; liten tvärflöjt

puka slagverksinstrument bestående av en kittel vanligen gjord av metall,

med ett trumskinn spänt över

saxofon ett träblåsinstrument av metall

sousafon ett bleckblåsinstrument med framåtvänt klockstycke som är stämd som

en bastuba

ståbas ett cirka 180-200 cm högt stråkinstrument

ståfela kontrabas

synt(h) elektroniskt musikinstrument, med en klaviatur eller annan anordning

som gör det möjligt att spelas, som genom ljudsyntes förmår skapa ett

stort antal olika ljud

triangel ett percussioninstrument format som en triangel i metall

trombon ett bleckblåsinstrument; dragbasun

trumma slaginstrument i form av en cylinder med ett skinn spänt över

öppningen

11

trumpet trattliknande bleckblåsinstrument med tre ventiler

tuba relativt stort bleckblåsinstrument

tvärflöjt ett träblåsinstrument som hålls horisontellt och blåses från sidan

ukulele sorts liten fyrsträngad gitarr

valthorn ett bleckblåsinstrument med tre eller fyra ventiler som utvecklats från

det ventillösa jakthornet

ventilbasun ett bleckblåsinstrument som ser ut som en trombon där

draganordningen är ersatt med ventiler

vibrafon ett slagverksinstrument som består av stålplattor som anslås med

mjuka klubbor

viola ett slags stråkinstrument med ett register lägre än violin och högre än

violoncell

violin ett slags stråkinstrument (fiol)

violoncell cello

xylofon slagverksinstrument som består av träplattor som man slår på med en

klubba

12

http://www.fritext.se/boms/instru.html

Musikinstrument

Stråkinstrument

I en symfoniorkester brukar det finnas fem stråkstämmor; 1:a fiol (eller violin), 2:a fiol,

altfiol (eller viola), cello (eller violoncell) och kontrabas. Varje stämma spelas av flera

musiker, 1:a fiol av 8 till 16 stycken och kontrabas av 4 till 8. I en stråkkvartett är det bara

fyra musiker två fioler, en altfiol och en cello.

Tonen frambringas genom att man drar en stråke över strängarna. Denna stråke har gnidits in

med harts för att få den rätta strävheten. Ibland spelar man med fingrarna, det kallas

pizzicato.

Inom folkmusiken finns det många varianter på stråkinstrument i olika delar av världen. I

Sverige förekommer bland annat nyckelharpan där man får fram de olika tonerna genom att

trycka på en slags tangenter, så kallade nycklar.

Stränginstrument

Stränginstrumenten spelas inte med stråke utan med fingrarna eller med en liten plastbit, ett

så kallat plektrum. Dit hör till exempel gitarren. En vanlig gitarr har 6 strängar, men det finns

varianter, som basgitarren som är större och har 4 strängar eller den 12-strängade gitarren.

En föregångare till gitarren är lutan. Andra stränginstrument är, banjon som har ett trumskinn

spänt över resonanslådan och ukulelen som ser ut som en mycket liten gitarr. Harpan

förekommer mest inom den klassiska musiken.

I rockmusiken spelar man elgitarr och elbas. Dessa låter nästan ingenting utan förstärkare.

Mellan instrument och förstärkare har musikerna många så kallade effektpedaler som ändrar

klangen.

Klaviaturinstrument

Ett piano har strängar som slås an med klubbor när man trycker på tangenterna. I pianot sitter

strängarna lodrätt. I en flygel sitter de vågrätt.

En kyrkorgel har flera klaviaturer och en elektrisk fläkt. Med olika knappar (register) han

man styra luften till tusentals olika pipor för att få olika toner och klanger. I moderna orglar,

till exempel Hammondorgeln, skapas tonen på elektronisk väg.

13

I jazz- och rockmusik förekommer elpianon och syntar. I en synt (eller synthesizer) kan man

få fram ljud som liknar i stort sett alla instrument. Genom så kallad sampling kan man spela

in vilket ljud som helst och spela från klaviaturen.

Mässingsblåsinstrument

De mässingsblåsinstrument (eller bleckblåsinstrument) som används i en symfoniorkester är

trumpeten, trombonen, valthornet och tuban. Någon av trumpetarna får ibland spela

piccolatrumpet som är stämd en oktav högre. Bland trombonisterna finns det ofta en

bastrombon som är stämd en oktav lägre.

I marschmusik byts trumpeterna ibland ut mot kornetter. Bb-kornetten är stämd som en

vanlig trumpet. Eb-kornetten är stämd en kvart högre. I stället för tromboner har man ibland

alt- och tenorhorn som ser ut som mindre tubor. Tuban kan bytas ut mot en sousaphone som

är lättare att bära.

Bland jazzmusiker förekommer en annan variant på trumpeten, flügelhornet, som har lite

varmare klang. Vissa folkinstrument som hör till gruppen kan vara gjorda i trä eller horn,

men ljudet frambringas genom "pruttande" läpprörelser i ett skålformat munstycke och detta

gäller alla mässingsblåsinstrument.

Träblåsinstrument

De träblåsinstrument som används i en symfoniorkester är tvärflöjt, klarinett, oboe och fagott.

Tvärflöjten finns i varianterna piccolaflöjt, vanlig flöjt och altflöjt. Klarinetten finns också i

flera varianter, den vanliga och basklarinetten. Oboen har en altvariant, engelskt horn och

fagotten finns i basläge, kontrafagott.

Saxofonen finns i flera storlekar, sopran (som oftast är rak), alt, tenor, baryton och bas. Den

vanliga blockflöjten finns i samma storlekar plus en ännu mindre, sopranino. Den vanliga

skolblockflöjten är sopranen.

Slagverk

I en symfoniorkester har slagverkarna oftast en av tre huvudinriktningar, pukor, keyboard

percussion eller övrigt slagverk. Pukor (kallas även tympani eller pedalpukor) är

kittelformade trummor i koppar eller glasfiber som kan stämmas i olika toner med en pedal.

Keyboard percussion betyder tangentbordsslagverk. Det finns tyvärr inget svenskt namn.

Gruppen innehåller instrument med stämda metallplattor, som klockspel och vibrafon, eller

14

träplattor som xylofon och marimba. Hit hör även rörklockspel som låter som stämda

kyrkklockor.

Gruppen övrigt slagverk består av tusentals olika instrument. Trummor från den stora

bastrumman till den lilla virveltrumman, cymbaler i olika storlekar, hamrade metallskivor

som kallas tamtam med obestämd tonhöjd eller gong med bestämd. Hit hör tamburin,

kastanjetter och triangel, men även biltutor, fågelläten och sirener.

Mera slagverk

I många jazz- och rockband har man både en trumslagare och en slagverkare. Ett vanligt

trumset består av en virveltrumma, en bastrumma som spelas med pedal, en eller två

hängpukor, monterade på bastrumman, en golvpuka som står på egna ben, några cymbaler

och en pedal med två cymbaler monterade vågrätt. Denna pedal kallas high hat.

Slagverkaren har ofta två eller flera congas, cirka en meter höga trummor som spelas med

händerna, ett par bongotrummor som är mycket mindre och kanske timbales, ett par

metalltrummor som spelas med tunna trumstockar. Han eller hon har säkert maraccas,

träblock, koklockor och en guiro (gurka) som är ett trärör med skåror som skrapas med en

liten pinne.

Ett slagverksinstrument som blivit populärt är steeldrums (eller pans) som är stämda oljefat i

olika storlekar. De spelas ofta i stora ensemble. Det finns även elektroniska

slagverksinstrument och trummaskiner som kan programmeras i förväg.

15

Ensembletyper

Blåskvintett - består av instrumenten flöjt, oboe, klarinett, fagott, och valthorn.

Blåsorkester - är en orkester som består av blåsinstrument och slagverk. Träblåsinstrument som ingår

är flöjt, oboe, klarinett, saxofon och fagott. Brassinstrumenten är trumpet, horn, trombon, eufonium

och tuba.

Brassband - är en typ av blåsorkester med enbart bleckblåsinstrument och slagverk.

Brassektion - innefattar vanligen trumpet och trombon, ofta även valthorn och tuba. En mängd andra

instrument kan ingå.

Hornseptett - är en orkester bestående av sju blåsinstrument.

Kompsektion - används i jazz och populärmusik, och består av åtminstone trummor, bas samt minst

ett ackordinstrument som kan vara piano, gitarr, dragspel eller liknande.

Musikkår - är en oftast enhetligt klädd orkester, som i huvudsak spelar blåsinstrument och ofta

framför sin musik utomhus under marsch.

Mässingssextett - är en svensk ensembleform som omfattar sex bleckblåsmusiker och ibland även en

slagverkare.

Pianokvartett - har vanligtvis besättningen piano, violin, viola och cello.

Slagverksensemble - är en grupp slagverkare som spelar tillsammans. Gruppens storlek är inte

definierad, men vanligtvis ligger antalet medlemmar på mellan fem och tio stycken. En

slagverksensemble är en grupp slagverkare som spelar tillsammans. Gruppens storlek är inte

definierad, men vanligtvis ligger antalet medlemmar på mellan fem och tio stycken.

Storband - är en större jazzorkester typiskt bestående av fyra sektioner - saxofon-, trumpet- och

trombonsektion samt en ackompanjemangsektion ("kompsektion") - om totalt cirka 10-20 musiker.

Stråkkvartett - är en kammarmusikalisk ensemble bestående av två violiner, viola och cello.

Stråkkvintett - är en musikensemble bestående av fem stråkinstrument. Kvintetten består i regel av

en stråkkvartett med en extra viola.

Stråkorkester - är en orkester bestående av instrument enbart från stråkfamiljen. Detta innefattar

instrumenten violin, altviolin, cello samt kontrabas.

Stråksektion - innefattar oftast instrument ur violinfamiljen samt kontrabas. En standarduppsättning

är: Violin I, Violin II, Viola, Cello och Kontrabas.

Studentorkester - är en orkester vid högskola eller universitet som utövar studentmusik.

Ståktrio - är en musikalisk ensemble bestående av violin, viola och cello.

Symfoniorkester - är den största typen av orkester inom främst klassisk, romantisk och modern

konstmusik.

Träblåssektion - innefattar oftast flöjt och klarinett, samt oboe, fagott eller ibland saxofon, beroende

på sammanhang.

16

http://musik-instrument.se

1. Symfoniorkestern har genomgått många förändringar genom åren. Först under

klassicismen (då kompositörer som Haydn och Mozart var verksamma) började

instrumentuppsättningen på allvar likna den vi har idag. Det fanns dock vissa skillnader;

exempelvis så bildade förstafioler och andrafioler den innersta bågen av instrument (förstafiol

till vänster om dirigenten, andrafiol till höger) och en cembalo (som senare skulle bli ett

piano) var placerat i mitten vid dirigenten. Ofta tog dirigenten själv hand om cembalo-

ackompanjemanget, som brukade förekomma i recitativ – en sorts klassisk talsång där

orkestern oftast är tyst. Idag så befolkar istället bägge fiolerna den främre vänstra delen av

symfoniorkestern (med förstafiol närmast publiken, och andrafiol alldeles innanför). Om

piano används hamnar det ofta bakom orkestern snarare än framför.

Nedan finns en liten skiss över hur symfoniorkestern ser ut idag!

Symfoniorkestern – en skiss

1. Förstafiol - Den lilla fiolen tar plats längst fram och längst ut till vänster. En vital del av

symfoniorkestern, givetvis.

2. Andrafiol - En symfoniorkester har ofta en så stor uppsättning fioler att man gör en

uppdelning mellan första- och andrafiol. Andrafiolerna hamnar alldeles innanför

förstafiolerna i orkestern.

17

3. Harpa – Den himmelska harpan, som hamnar i bakre raden, standardiserades i

symfoniorkestern under 1800-talet.

4. Trummor – I den klassiska orkestern kan man räkna med dundrande bastrummor och

virvlande virveltrummor. Hit hör membranofonerna.

5. Övrigt slagverk – Hit räknas de flesta idiofonerna som man stöter på i symfoniorkestern.

Vi talar om instrument som de majestätiska pukorna, de starka cymbalerna, och xylofonerna

6. Valthorn - Trots sin majestätiska ton och figur så är det läckra valthornet ett av de klenare

bleckblåsinstrumenten rent volymmässigt. Ett forte från ett valthorn låter bara hälften så

starkt som när det kommer från exempelvis än trumpet. Därför finns det ofta fler valthorn än

trumpeter och tromboner.

7. Trumpet - Den mångsidiga tillika dominanta lilla trumpeten är förstås placerad mitt i den

mittersta smeten!

8. Trombon + tuba – De djupare bleckblåsinstrumenten får dela på ett utrymme ungefär lika

stort som valthornets. Tromboner och tubor återfinns i de flesta större orkestrar, men mindre

symfoniorkestrar som sinfoniettor saknar ofta båda instrumenten.

9. Klarinett - Det här eleganta instrumentet blev populärt under klassicismen, mycket tack

vare Mozart (även om han inte var allra först).

10. Fagott - Orkesterns clown tar som lägsta träblåsinstrument plats bredvid klarinetten och

bakom oboen.

11. Flöjt - De små sjungande tvärflöjterna – de högsta träblåsinstrumenten i symfoniorkestern

– befolkar utrymmet till vänster bakom violorna.

12. Oboe - Den lilla oboen är stämtonstagare i symfoniorkestern. Alla som har varit på

konsert med symfoniorkester vet att de inledningsvis spelar runt lite hur som helst för att se

till så att allt låter bra. Därpå hör man först en ensam ton från oboen, som sedan hela

symfoniorkestern stämmer in i!

13. Viola - En viola ligger i tonhöjd någonstans emellan cellon och fiolen, och har över huvud

taget ett mycket bekvämt mellanläge. Den fyller oändligt viktiga funktioner i

symfoniorkestern, varför det är förståeligt att man någon gång under årets lopp kom på att de

ska vara tillsammans i mitten av orkestern, och inte längst ut på både höger och vänster sida

(detta var fallet på Mozarts tid!)

14. Kontrabas - Längst ut och längst fram till höger hittar vi det djupaste stråkinstrumentet –

den stränga kontrabasen.

15. Cello - Ett mångsidigt instrument som både dubblerar kontrabasens bastoner, och som

samtidigt ofta får egna spännande solon och slingor.

16. Piano - Som många har sett så ingår inte pianot alltid i symfoniorkestern, men när det gör

det är det vanligen placerat strax bakom harpan.

18

2. En stråkkvartett är en ensemble om fyra instrument, närmare bestämt stråkinstrument.

Just den här enkla lilla ensemblen blev kolossalt populär bland de allra största

kompositörerna inom den klassiska musiken. Fascinerande många av tidernas främsta har

åtminstone någon gång skrivit en stråkkvartett. Många ställer sig frågan vilka instrument som

ingår – här kommer svaret.

1. Fiol. Den fantastiska lilla fiolen finns förstås med som ett av instrumenten i

stråkkvartetten, men det hade nog ingen tvivlat på. Förstafiolen leder ofta ensemblen och

kallas därför för primarie.

2. En till fiol. Många gör ofta misstaget att tro att stråkkvartetten faktiskt innehåller ett

instrument av varje om man ser till de stråkinstrument som figurerar i orkestern. Så är alltså

inte fallet – det finns två fioler.

3. Viola. Altfiolen får förstås också plats i denna ensemble, med sin lite raspigare, strängare

klang. Den är mitteninstrumentet i ensemblen.

4. Cello. Basinstrumentet i stråkkvartetten är inte kontrabasen utan cellon. I den här

konstellationen blir cellon egentligen det enda instrumentet med ett riktigt basregister, och

med sin fantastiska mångsidighet är den verkligen en vital del av stråkkvartetten.

Benämningen stråkkvartett gäller inte bara ensemblen, utan också ett musikaliskt verk, som

tillämpar den. Som tidigare nämnt har många kompositörer skrivit för stråkkvartett. Vi har

Mozart, Haydn, Béla Bártok, Mendelssohn, Schubert och även Beethoven. Även svenska

tonsättare som Wilhelm Stenhammar har utmärkt sig inom genren.

3. Storband I denna artikel kommer du att få en bra överblick över hur ett storband ser ut,

och vilka instrument som faktiskt befolkar det.

Inledningsvis kan sägas, för er som inte är bekanta med begreppet, att storband är en

jazzorkester. Namnet kommer av att – just det – jazzorkestern är ovanligt stor. Det engelska

uttrycket för storband är till och med “big band”, så det råder inget tvivel om vad detta rör sig

om för sorts ensemble.

Definitionen av “storband” har varit lite tvetydig, eftersom många ensembler med ett större

antal musiker (som främst ägnar sig åt jazzmusik eller nära relaterade genrer), väljer att kalla

sig storband. Det har kommit till den punkten då många bara förknippar ordet med en större

jazzensemble, men det finns faktiskt en standardbesättning.

Först och främst kan det sägas att storbandet består till majoriteten av blåsinstrument (ca tre

fjärdedelar av hela ensemblen). Dessa har alla potential att vara soloinstrument, och är också

vanligen det. Här följer en lista över de instrument som ingår i standard-storbandet:

Kompinstrumenten – Utöver blåsinstrumenten finns också fyra kompinstrument som ofta är

vanlig gitarr, piano, ett trumset, och så ett basinstrument (antingen den akustiska kontrabasen

eller den elektriska basen). I denna instrumentgrupp är det oftast pianot som får soloroller.

19

Saxofonerna – Hela fem saxofoner ingår i standarduppsättningen av ett storband. Allra oftast

rör det sig om två altsaxofoner, två tenorsaxofoner, och slutligen en bassaxofon. Förste

altsaxofonisten och förste tenorsaxofonisten är de musiker ur denna grupp som troligtvis

kommer att brista ut i solon.

Trumpeterna - Inte mindre än fyra trumpeter ingår i storbandet. Soloutrymme ges ofta till

andretrumpeten.

Trombonerna - Lika många tromboner (fyra) ingår. I de allra flesta fall rör det sig om tre

tenortromboner och en bastrombon.

Mycket av det som spelas i storbandet är noterat, men det ges också utrymme för

improviserade solon. Vanliga genrer har traditionellt varit swing-jazz och bebop. Under

solopartier är det oftast så att den större delen av “the front line” (blåsinstrumenten) är tysta,

medan kompinstrumenten ensamma ackompanjerar soloinstrumentet.

4. Blåskvintett är ytterligare en i raden ensembler av orkesterinstrument som blivit

standardiserade och som det skrivs en hel del musik för. Först och främst är det en bra idé att

reda ut de olika termer som förknippas med denna ensemble:

Blåskvintett - Ursprungligen syftade denna term inte alls på ensemblen utan snarare på verken

som skrevs för ensemblen.

Blåsarkvintett - Detta var termen som användes för själva ensemblen.

Nu har dock de båda termerna smultit samman, och har så gott som samma betydelse. Man

använder oftast inte olika namn för verket och ensemblen, utan håller sig till ett.

“Blåskvintett” är den term som kommer att användas här.

Man bör hålla reda på att de vanliga ensemblerna är blåskvintett och stråkkvartett. Utöver

antalet instrument finns en annan notervärd skillnad vad dessa kammarmusik-ensembler

beträffar: stråkkvartetten har fyra instrumentalister men bara tre olika instrument (två av

musikerna spelar fiol). Blåskvintetten däremot, har vanligen lika många olika instrument som

den har spelare – fem. Låt oss snabbt gå igenom vilka dessa instrument är:

Tvärflöjten – sopranstämman. “Höjden” i blåskvintetten skapas av den lilla tvärflöjten.

Oboen – den näst högsta. Oboen, som vanligen är det instrument som tar stämton i orkestern,

finns med som näst högsta instrument i denna ensemble.

Klarinetten – den mångsidiga. Den förtjusande klarinetten får ofta spännande kontramelodier

eller till och med solon, men fungerar också bra i den ackompanjerande rollen.

Valthornet – undantaget. Ofta kallas blåskvintetten för “träblåskvintett”. Detta är inte helt

berättigat, eftersom det finns ett bleckblåsinstrument i kvintetten – nämligen valthornet.

20

Fagotten – clownen. Varande det lägsta instrumentet i ensemblen, får fagotten kanske inte

lika många spännande soloroller som i andra sammanhang. Men smeknamnet som orkesterns

“clown” kvarstår!

5. Ett rockband är ingen lättdefinierad ensemble, men det råder inga tvivel om att de finns,

och det finns många av dem! Rockmusiken uppkom i mitten av 1900-talet med hjälp av

influenser i form av bluesmusik, jazzmusik, och en del folkmusik. Eftersom detta dock inte

ska vara någon historisk redogörelse, så är det lika bra att gå direkt på de musikinstrument

som är vanliga i ett rockband. Givetvis så skiljer sig ensembler från varandra, och det finns

inte riktigt någon ensemble som är mer “rockband” än alla andra.

Rockinstrument nummer 1 – elgitarren - Det första instrument man bör nämna är elgitarren,

eftersom detta ofta är det mest framstående instrumentet i rockbandet. Elgitarren ses av

många som det mest kapabla instrumentet när det gäller virtuosa solon och läckra riff.

Basfundamentet – elbas – Det vitala basfundamentet i rockbandet utgörs ofta av en elbas,

vilken med en förstärkare kan åstadkomma stora ting. Basriff är också vanliga, och

definierande för vissa sånger.

Trumsetet – Få rockband är helt utan trummis. Trummisens jobb är först och främst att föra

låten framåt med väldefinierad rytm. Trumsolon är vanliga.

Instrumenten ovan bör kanske ses som de vanligaste i ett rockband. Sedan är förstås

vokalmusiken (sången) en beståndsdel som sällan lämnas utan.

Piano eller keyboard – Det finns också många pianister i rockvärlden.

Sedan finns det förstås ett antal till instrument som ofta får chansen i ett rockband. Den

akustiska gitarren är ett exempel. Annars har förstås banden alltid friheten att utmärka sig

från andra genom att ta in instrument som inte är direkt sammankopplade med ensemblen.

Man gör skillnad på olika sorters (6.) körer – sångensembler.

Kammarkör – En kammarkör är en blandad kör (med både manliga och kvinnliga sångare).

Den består således av de olika stämmorna sopran, alt, tenor och bas. Vanligen består

kammarkören av ungefär 25 sångare (men detta kan skifta ganska rejält).

Gosskör - En gosskör består bara av manliga sångare, och i huvudsak unga pojkar som ännu

inte har gått i målbrottet. Rösten hos en ung gosse anses av många överträffa alla andra röster

som kopplas samman med den klassiska musiken. En gosskör består också av manliga,

djupare stämmor som tenor och bas. I svenska körer är det vanligt att dessa sångare är

tidigare gossopraner (eller gossaltar) som gått i målbrottet och fått ett lägre register (ibland

får de dock inte ta plats i herrstämman förrän rösten har mognat lite). I många andra länder

består emellertid mansstämmorna ofta av professionella, vuxna sångare.

21

Flickkör - En kör för unga kvinnliga sångare. Eftersom en flickkör (eller damkör, beroende

på medelåldern) bara består av diskantstämmor, delas den ofta upp i två sopranstämmor, och

två altstämmor. Detta är dock inte ovanligt i gosskörer heller.

Manskör - En kör bestående uteslutande av manssångare, och stämmorna är oftast: “Tenor 1″,

“Tenor 2″, “Bas 1″ och “Bas 2″. “Orphei Drängar” är Sveriges mest kända manskör.

Kyrkokör - Alla ovanstående körformer (även kammarkör, ibland) har ofta någon sorts

koppling till en kyrka. Att vara en kyrkokör innebär att man ofta har visst ekonomiskt stöd

från kyrkan. Detta i utbyte mot att man medverkar vid viktiga kyrkliga tillfällen, såsom vid

högmässor på söndagar. Ofta framförs också den klassiska repertoaren, i vilken många

fantastiska körverk har religiösa texter.

22

http://www.musikipedia.se/orkesterpartituret

Orkesterpartituret

Skrivet av Lasse Grubbe, www.musikipedia.se

Ett orkesterpartitur är en uppställning av notsystemen till alla instrumenten i en orkester.

Med orkester menas i detta sammanhang en instrumental klassisk ensemble bestående av

träblåsare, bleckblåsare, slagverksinstrument och/eller stråkinstrument. Den här artikeln

beskriver hur ett orkesterpartitur är uppbyggt. Strukturen är densamma oavsett storleken på

orkestern, och artikeln kan därför användas för såväl stråkkvartett (fyra personer) som

kammarorkester (ca 50 personer) och symfoniorkester (ca 100 personer).

1. Vem använder orkesterpartituret?

Orkesterpartituret används av orkesterns dirigent, så att han kan följa med i vad de olika instrumenten spelar, och när de spelar. Varje musiker i orkestern har vanligtvis en egen uppsättning noter, som bara innehåller den stämma (dvs. de toner) som han eller hon ska spela. I samband med musikanalys används också ofta orkesterpartituret, eftersom det på så vis är mycket lättare att få en översikt över musiken jämfört med att sitta med 50 olika notblad med en stämma på varje.

2. Uppställning

I orkesterpartituret står notsystemen till alla instrument i orkestern uppskrivna lodrätt ovanför varandra. Instrumenten delas upp i upp till fyra olika instrumentgrupper (alla grupperna behöver inte nödvändigtvis vara representerade i orkestern): - Träblås - Bleckblås - Slagverk - Stråkinstrument Träblåsen noteras överst i orkesterpartituret, därefter noteras bleckblåsen, sedan slagverken och till sist (dvs. nederst) stråkinstrumenten. Inom varje instrumentgrupp finns det vidare regler för i vilken ordning de enskilda instrumenten ska noteras. Mer om det i avsnitt 3. Alla notsystem i orkesterpartituret binds ihop med en lodrät linje på partiturets vänstra sida. I exemplet här är linjen markerad med rött:

Taktstrecken (de svarta lodräta linjerna i exemplet ovan) kan löpa genom hela partituret, eller vara uppdelade, som de är ovan mellan fagott 2 och horn. Vanligtvis delar man upp taktstrecken mellan varje instrumentgrupp, men det kan variera mycket (se exempel längst ner på sidan).

23

Varje instrumentgrupp är vanligen sammanbunden med en klammer på partiturets vänstra sida. På det sättet kan man lätt se uppdelningen av de olika instrumentgrupperna. I exemplet nedan är alla stråkinstrument sammanbundna med en klammer:

Inom varje instrumentgrupp kan det finnas eller en eller flera underklamrar. De används om fler än ett notsystem ska användas till flera musiker med samma instrument, som i exemplet nedan, där fyra hornspelare har fått ett notsystem var (underklammer markerat med rött):

Om flera notrader ska användas till en och samma musiker, noterar man ofta en så kallad ackolad till vänster i partituret, som binder ihop två eller flera notrader. Ackoladen används framför allt till notation av piano och harpa, då de instrumenten spelas av bara en musiker, men ofta noteras med två notrader.

24

Ackoladen används också till notation av flera percussioninstrument, om de spelas av samma musiker.

3. Instrumentgrupper

Som nämndes i föregående avsnitt finns det inom var och en av de fyra olika instrumentgrupperna en uppsättning regler för i vilken ordning de enskilda instrumenten ska noteras. Huvudregeln är att man ställer upp instrumenten efter tonhöjd, dvs. man noterar instrumentet med den högsta tonhöjden överst i gruppen och instrumentet med den lägsta tonhöjden längst ner - precis som man gör med sopran (S), alt (A), tenor (T) och bas (B) i ett körpartitur. Instrumentens ordning i de olika instrumentgrupperna framgår av tabellen nedan:

Träblås Bleckblås Slagverk Stråkinstrument

(S) Flöjt

(A) Oboe

(T) Klarinett

(B) Fagott

(A) Horn

(S) Trumpet

(T) Trombon

(B) Tuba

Pukor

Percussion (med toner)

Percussion (utan toner)

(S1) 1:a violin

(S2) 2:a violin

(A) Viola

(T) Cello

(B) Kontrabas

Ordningen ovan varierar bara i sällsynta fall. Vid enstaka tillfällen ses cello och kontrabas dock

noterade i samma notsystem.

Den klarsynte upptäcker kanske att bleckblåsarnas horn noteras överst i instrumentgruppen, fastän

det inte är instrumentet med den högsta tonhöjden (det är trumpeten). Det beror dels på historiska

orsaker (hornet var det första bleckblåsinstrumentet), och dels på att hornet ofta spelar tillsammans

med träblåsinstrumenten, och att det därför är praktiskt att det noteras intill dem.

Den tredje instrumentgruppen, slagverken, kräver en fördjupning. Den här gruppen skiljer sig åt i att

den både innehåller som kan frambringa toner (t.ex. marimba och xylofon), och instrument som inte

kan frambringa toner (t.ex. virvel- och bastrumma). Pukorna noteras alltid överst, ofta med en

klammer till vänster. Därefter noteras percussioninstrumenten, på samma sätt med en klammer.

Percussioninstrument som kan frambringa toner noteras ovanför percussioninstrument som inte kan

det. Inom var och en av de två grupperna percussioninstrument gäller vidare att instrumenten med

den högsta tonhöjden eller klangen noteras överst. Därför noteras exempelvis cymbaler ovanför

virveltrumma och virveltrumma ovanför bastrumma.

4. Instrumentfamiljer

Flera av instrumenten i instrumentgrupperna betecknar i verkligheten en hel instrumentfamilj. T.ex. finns klarinetten i hela 10 olika typer, varav flera av typerna vidare finns i flera olika stämningar. Klarinetten är därför ett exempel på en ganska stor instrumentfamilj. Kontrabasen är däremot inte en instrumentfamilj, eftersom det bara finns en typ av det instrumentet. Uppställningen av olika instrument i en instrumentfamilj följer samma princip som uppställningen av instrument i en instrumentgrupp: instrumentet med den högsta tonhöjden noteras överst. Exempelvis noteras sopraninoklarinetten ovanför sopranklarinetten, som noteras ovanför altklarinetten, osv.

5. Utökad instrumentation

25

Utöver instrumenten som nämndes i avsnitt 3 finns det ett antal andra instrument som med jämna mellanrum också ingår i exempelvis en symfoniorkester. Vissa av de vanligast använda instrumenten och deras placering i partituret tas upp nedan. Harpa Harpan noteras ofta precis ovanför violingruppen, men den kan också noteras precis ovanför eller under pianot (se pianots position nedan). Keyboards (klaviatur) Celesta, cembalo, piano och orgel är några av de vanligaste klaviaturinstrumenten. De noteras i nämnd följd (uppifrån och ner), direkt under slagverken. Kör Kören noteras i regel precis under klaviaturen. Kören ställs upp - som i normal körnotation - i ordningen sopran, alt, tenor och bas. Saxofon Saxofonen är ett träblåsinstrument, och bör därför noteras med träblåsen. Saxofonen noteras längst ner i träblåsgruppen, eftersom man vill behålla ordningen på de övriga träblåsinstrumenten. Saxofonen ses dock ibland också noterad längst ner i bleckblåsgruppen (som i exemplet nedan).

6. Angivelse av instrumentnamn

På orkesterpartiturets första sida anger man till vänster om varje notsystem namnet på det instrument som det hör till. På alla partiturets övriga sidor anges en förkortning av instrumentnamnet vid varje notsystem. Man kan välja att använde de svenska eller de engelska namnen för instrumenten. Förkortningarna anger man dock vanligen på engelska. Ett antal vanliga orkesterinstruments engelska namn och förkortningar framgår av tabellen nedan.

Svenskt namn Engelskt namn Engelsk

förkortning

Piccoloflöjt Piccolo Picc.

Flöjt Flute Fl.

Oboe Oboe Ob.

Klarinett Clarinet Cl.

Fagott Bassoon Bsn.

Altsaxofon Alto saxophone Alto / A. Sx.

Tenorsaxofon Tenor saxophone Tenor / T. Sx.

Barytonsaxofon Baritone saxophone Bari. / B. Sx.

Horn Horn Hn.

Trumpet Trumpet Tpt.

Flygelhorn Flugelhorn Flghn. / Flg. / Flug.

26

Trombon Trombone Tbn.

Bastrombon Bass trombone B. Tbn.

Tuba Tuba Tba.

Puka Timpani Timp.

Klockspel Glockenspiel Glock

Triangel Triangle Tri.

Tamburin Tambourine Tamb.

Cymbaler Cymbals Cym.

Virveltrumma Snare drum S.D.

Bastrumma Bass drum B.D.

Gong-gong Tam-tam T.-t.

Xylofon Xylophone Xyl.

Celesta Celesta / Celeste Cel.

Piano Piano Pno.

Orgel Organ Org.

Gitarr Guitar Gtr.

Harpa Harp Hp.

1:a violin Violin I Vln. I

2:a violin Violin II Vln. II

Viola Viola Vla.

Cello Cello / Violoncello Vc.

Kontrabas Contrabass Cb.

Man kan eventuellt sätta plural-s efter förkortningarna (så att exempelvis Tpt. blir Tpts.), om det

handlar om flera av samma instrument.

Till vänster i exemplet nedan är de fulla instrumentnamnen noterade, som man ska göra på sida 1 i

partituret. På alla övriga sidor i partituret noterar man förkortningar, som visas till höger nedan.

27

7. Transponerande instrument

Flera av de instrument som normalt ingår i orkesterpartituret, tex. piccoloflöjten och klarinetten, är vad man kallar för transponerande instrument. Det är instrument som klingar i en annan tonhöjd än de noteras i. Det ska man vara uppmärksam på när man noterar ett instruments stämma, eller om man exempelvis analyserar harmonierna i ett orkesterpartitur. Läs mer om transponerande instrument här.

8. Exempel

Följande exempel på ett fullt orkesterpartitur är taget från slutet av Maurice Ravels Boléro (1928).

Lägg märke till ordningen på de olika instrumentgrupperna: först träblås, sedan bleckblås,

slagverksinstrument och till sist stråkinstrument.

28

29

http://www.norbeck.nu/swedtrad/indexs.html

Svensk folkmusik Inledning

Den svenska folkmusiken är definitivt levande, och det finns mängder av folk över hela Sverige som

spelar den. Någon som spelar folkmusik brukar kallas för en spelman.

Om du talar med någon engelskspråkig person om folkmusik kan det vara bra att veta att folkmusik brukar kallas traditional music på engelska. Säger du "folk music" finns det risk att hon eller han tror att du menar Bob Dylan eller dylikt. Många musikvetare använder numera begreppet traditionsmusik även på svenska, för att undvika förvirring.

På många ställen i Sverige hålls det spelmansstämmor. På dessa träffas spelmän och spelar tillsammans, och folk kommer för att lyssna på folkmusik, dansa och ha kul. Vissa spelmansstämmor är små, medan andra (till exempel den i Bingsjö i Dalarna eller den i Ransäter i Värmland) är jättestora, med tusentals besökare. Spelmansstämmor sommartid hålls vanligen utomhus. På spelmansstämmorna kan du höra spelmän spela från scen, spela till dans, men också träffas i små grupper för att "jamma" tillsammans. Detta kallas buskspel. På de flesta stämmor finns också en visstuga, där sångare träffas för att sjunga visor tillsammans och lära visor av varandra.

Många svenska låtar heter något i stil med Polska efter Erik Olsson. Detta betyder att låten kommer från Erik Olsson, men inte nödvändigtvis att han har komponerat den.

Låttyper

Den vanligaste typen av låt i svensk folkmusik är polska. Det är en danslåt som spelas i 3/4-takt, men

inte på samma sätt som en vals. Andra vanliga danser är vals, polka, schottis, hambo och mazurka.

Det är också vanligt med låtar som man inte dansar till, till exempel gånglåtar, brudmarscher och

skänklåtar (som spelmannen brukade spela när han ville att folk skulle skänka pengar som tack för

hans spel).

Det finns flera olika typer av polskor i Sverige (och i Norge och Finland också). De flesta av dem spelas i någon form av 3-takt. Så vad skiljer en polska från en vals? För det första så spelas de långsammare än en vals, men den viktigaste skillnaden är var (och hur) man betonar takten. En vals har tre slag per takt. Det första är tungt och har en "neråtkänsla" och de andra två är lätta och har en "uppåtkänsla". En typisk vals låter alltså ungefär "bom - bip - bip", vilket man kan skriva som:

\ ' ' \ ' ' \ ' '

I en polska, å andra sidan, är första och sista slaget i takten tunga och med neråtkänsla, och det andra

slaget är lätt och med uppåtkänsla, ungefär "bom - bip - bom":

\ ' \ \ ' \ \ ' \

Spelmannen stampar vanligen takten på slagen 1 och 3.

I vissa delar av västra Sverige kallas polskor för springlek. I Norge kallas de vanligen springar eller pols. De olika typerna av polska är:

30

Jämn polska

Varje taktslag kan delas in i två lika långa åttondelsnoter. Taktslagen är ofta uppdelade i

sextondelsnoter. Denna typ är vanlig i östra Sverige och i Finland.

Denna typ av polska kallas även slängpolska eller sextondelspolska. I vissa delar av östra

Sverige och Finland spelar man polskorna med lika betoning på alla taktslag. I många av dessa

polskor kan man fortfarande dela in taktslagen i tretakter, men det finns många låtar där det

inte är möjligt. Låten ovan, till exempel, har en fyrtakt instoppad mitt i.

http://www.youtube.com/watch?v=bowShh3g9rI

Instrument

Det vanligaste instrumentet i svensk folkmusik är fiol. Det är till och med så vanligt att många nog

skulle säga spelman=fiolspelare. Det finns dock andra instrument. Många spelar olika typer av

dragspel. Det finns också en hel del som spelar klarinett.

Ett instrument som är unikt för Sverige är nyckelharpan, som spelas med stråke som en fiol, men har en mängd knappar (nycklar) som man trycker mot strängarna istället för att trycka direkt på dem med fingrarna.

Nuförtiden är det många som spelar blockflöjt i svensk folkmusik, men det finns också en äldre typ av flöjt som kallas spelpipa, spilåpipa eller låtpipa. Det är inte ovanligt att höra tvärflöjt heller. I gamla tider brukade man spela på tvärflöjter av trä med enkelt klaffsystem, men av någon anledning dog denna tradition ut i början av detta sekel. Nuförtiden använder de flesta tvärflöjtsspelmän tvärflöjter av silver med modernt klaffsystem (av Boehm-typ). En mycket speciell typ av flöjt är sälgflöjten, som inte har några fingerhål, utan man kan bara ändra tonhöjden genom att täcka över hålet i änden och genom att blåsa olika hårt (överblåsa). Den svenska säckpipan har enkla rörblad.

Fiolspel och stämning

Hur man använder stråken är mycket viktigt i fiolspel i svensk folkmusik. Det är stråken som gör att

rytmen blir rätt.

Det är vanligt att man stämmer om strängarna på fiolen (kallas scordatura). Den normala fiolstämningen G-D-A-E är vanlig, och den vanligaste omstämningen är A-D-A-E, vilket kallas A-bas. I vissa delar av Sverige (särskilt i väster) är denna omstämning så vanlig att den kallas normalstämning. En annan vanlig omstämning är A-E-A-E, som passar bra för att spela låtar i A.

31

En mycket speciell omstämning är A-E-A-C#, som kallas näckastämning eller trollstämning. Dessa låtar förknippas starkt med djävulen (de kallas ofta hinspolskor, efter "hin onde") eller med sagoväsen såsom näcken. Dessa låtar använder ofta specialeffekter såsom vänsterhandspizzicato.

Dragspel

Den vanligaste typen av dragspel är troligen femradigt knappdragspel. Pianodragspel är också vanliga.

Knappdragspel som ger olika toner då man drar och trycker (ungefär som ett munspel) kallas vanligen för durspel. De vanligaste sorterna av durspel är tvåradigt och enradigt.

Näcken

Många gamla spelmän sades ha lärt sig att spela av näcken. Näcken är ett sagoväsen som bor i forsar

och spelar fiol. Den som har lärt sig spela av honom kan spela så att ingen kan sluta dansa.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Svensk_folkmusik

Kända folkmusiker

Flera spelmän från 1700- och 1800-talen samt tidigt 1900-tal är fortfarande välkända för de flesta

folkmusikintresserade i och med att deras repertoar fortfarande spelas flitigt. Låtsamlingen Svenska

Låtar har här spelat en viktig roll. Viktiga namn här är Hultkläppen från Hälsingland, Lapp-Nils från

Jämtland, Pelle Fors från Östergötland, Timas Hans och Pekkos Per från Dalarna, samt Lorens Brolin

från Skåne.

32

Bland alla viktiga traditionsbärare och förmedlare under 1900-talet kan nämnas

Hjort Anders Olsson ( http://www.youtube.com/watch?v=jVPagwI-d9w )

Röjås Jonas ( http://www.youtube.com/watch?v=2isTrioqiNc )

Eric Sahlström ( http://www.youtube.com/watch?v=GNwSj7FW9I4 )

Bland de nu aktiva folkmusikerna är kanske

Per Gudmundson (säckpipa) ( http://www.youtube.com/watch?v=Y9f_bfiCjiY )

Peter "Puma" Hedlund ( http://www.youtube.com/watch?v=2VYZPSrEu64 )

Mats Berglund (med sång) ( http://www.youtube.com/watch?v=nERqSbet_UE )

musikgruppen Kebnekajse bland de mer tongivande och utvecklande.

( http://www.youtube.com/watch?v=dSayF7Ns4mo&list=PLtYP-HEw81F2yYC-xYC9jKZ4Ypykae0yj )

Benny Andersson (från ABBA) ( http://www.youtube.com/watch?v=9UdoJMvT7Ac )

Nordman ( http://www.youtube.com/watch?v=mcy2iElqwM4 )

33

http://www.musikteori.se/print.php?kap=grunder

Musikteorins grunder

När man vill skriva ner musik - så att den kan läsas och spelas av andra - använder man sig

av så kallad notskrift. Själva tonerna skrivs med hjälp av noter, vilka är runda "ovaler"

som antingen är ifyllda (helt svarta) eller inte ifyllda. Dessa ovaler förses sedan ofta med ett

"skaft" - ett lodrät streck - som ibland också har en liten "flagga" i toppen.

Kombinationerna av ifylld eller inte ifylld oval, samt skaft och typ av flagga gör att man i

notskriften kan bestämma hur långt eller hur kort en ton ska spelas.

När man sen skriver in noterna i ett notsystem kan man betrakta det man skriver som en

matematisk graf med två axlar. Den horisontella axeln berättar hur musiken fortlöper i tid -

man läser från vänster till höger. Den vertikala axeln berättar vilken tonhöjd som ska spelas

- höga toner skrivs högt upp i notsystemet och låga toner långt ner i notsystemet.

Notsystem

Ett notsystem består av fem linjer och fyra

mellanrum. Dagens fem linjer har tillkommit genom musikhistorien för att det ska bli så

lättläst och lättspelat som möjligt. På dessa fem linjer och mellan dessa fyra mellanrum

sätter man ut noterna och det ryms därav fem + fyra noter i notsystemet.

Det finns ju dock fler toner än nio. Ett sätt att skriva

dessa är att använda sig av så kallade tillfälliga hjälpstreck, vilka fungerar som en kort

extra tillfällig linje. Beroende på hur hög eller hur låg den önskade tonen är, kan man sätta

fler hjälpstreck under eller över varandra, så som den första och den sista noten har i bilden

till höger.

34

Tonnamn

I vårat västerländska tonsystem utgår man

från sju grundtoner eller så kallade stamtoner. Dessa grundtoner är helt enkelt de sju första

bokstäverna i alfabetet. A B C D E F G. Stamtonerna är de toner som är de vita tangenterna

på ett piano. Om vi placerar stamtonerna på ett pianoklaviatur så ser det ut som på bilden till

höger. Som du ser har ett pianoklaviatur många vita tangenter. Vad det gäller alfabets sju

första bokstäver - så har man kommit till "G" så börjar man sedan om på "A" igen.

Som du också märker så finns det svarta tangenter mellan vissa av de vita tangenterna. Det

gör att det inte riktigt är samma "avstånd" mellan stamtonerna. När man talar om avstånd

mellan olika toner så brukar man använda sig av begreppen helt tonsteg och halvt tonsteg.

Mellan till exempel "A" och "B" så finns det en svart tangent. Att spela från "A" till "B"

kallas att spela ett helt tonsteg, likaså från "C" till "D" eller från "F" till "G".

Men mellan "E" och "F" och mellan "B" och "C" finns ingen svart tangent, att spela mellan

dessa kallas att hoppa ett halvt tonsteg. Så fort du inte har någon tangent mellan den ton du

ska till, så hoppar du ett halvt tonsteg och om du har en tangent mellan, så hoppar du ett helt

tonsteg. Det här systemet gäller förvisso också de svarta tangenterna. Om man exempelvis

vill spela från "E" till "den svarta tangenten precis till höger om F" så spelar man också ett

helt tonsteg. Om man spelar från "den svarta tangenten precis till höger om C" till "D" så

spelar man följdaktligen ett halvt tonsteg. Man kan med det här tankesättet konstatera att vårt

musiksystem består av 12 halva tonsteg - och sen börjar det om igen.

Om vi går till tonen F på pianot och vill

hoppa ett halvt tonsteg upp (åt höger), vad heter då den tonen? Detta kallas att höja tonen

och då heter den Fiss, höjer vi C så heter den Ciss och så vidare.

Kort och gott man lägger till ändelsen -iss om man vill höja en ton ett halvt tonsteg. I

notskriften görs detta med ett korsförtecken - # - före den not man vill höja.

Om vi istället går till tonen G på pianot och vill hoppa ett halvt tonsteg neråt (åt vänster),

heter den Fiss då? Detta kallas att sänka tonen och då heter den Gess, sänker vi D heter den

Dess och så vidare. Man lägger alltså till ändelsen -ess om man vill sänka tonen ett halvt

35

tonsteg (undantag - ett sänkt E heter Ess och ett sänkt A heter Ass). I notskriften görs detta

med ett b-förtecken - b - före den not man vill sänka. Fiss och Gess är alltså samma ton på

pianot men de "stavas annorlunda", liksom Ciss/Dess, Diss/Ess, Giss/Ass, och Aiss/Bess.

Förtecken

# = korsförtecken höjer efterföljande ton ett halvt tonsteg och ger tonändelsen -iss.

b = b-förtecken sänker efterföljande ton ett halvt tonsteg och ger tonändelsen -ess.

Klaver

Om man vill spela toner som ligger lågt ovanför eller långt under

notsystemets fem linjer så får man väldigt många hjälpstreck, vilket blir svårläst. Lösningen

är att använda sig utav så kallade klaver. En klav är en slags "nyckel" som talar om var i

systemet en förutbestämd not befinner sig. Faktum är att ett notsystem som saknar klav

egentligen inte går att spela - det behövs en nyckel för att bestämma vilka toner som menas.

De vanligaste klaverna är G-klav (diskantklav) och F-klav (basklav). G-klaven talar om var

tonen g sitter i notsystemet. F-klaven talar om var tonen f sitter i notsystemet.

Men klaverna talar inte bara om vilken ton de pekar ut i systemet utan även i vilken oktav

den befinner sig. Om du tänker dig ett piano bild så finns ju tonen g på flera ställen.

G-klaven talar om var tonen g1 (g-ett) befinner sig (fjärde g från vänster på pianot)

36

F-klaven talar om var tonen lilla f befinner sig (tredje f från vänster på pianot)

I G-klav spelar man mest i ettstrukna och tvåstrukna oktaven - "mellan-ljusa" och

ljusare toner i diskantregistret.

I F-klav spelar man mest i lilla och stora oktaven - mörka toner i basregistret.

Olika typer av instrument använder den klav som passa bäst för just det instrumentet. En

elbas eller en cello spelas helst från F-klav. En tvärflöjt eller en fiol spelas helst från G-klav.

Ett piano använder båda klaverna samtidigt - då vänsterhanden skrivs i F-klav och

högerhanden i G-klav.

För att undvika missförstånd när tonerna skrivs i text så skrivs tonerna i stora oktaven med

stor bokstav, lilla oktaven med liten bokstav, ettstrukna oktaven med liten bokstav och en

etta, tvåstrukna oktaven med liten bokstav och en tvåa och så vidare.

Titta på nedanstående bild för en överblick över oktaverna och deras placering i notsystemet -

med tillhörande klaver - och placering på pianot. Lägg märker till hur F-klaven och G-klaven

"möts" i lilla och ettstrukna oktaven. Toner i det registret kan skrivas i båda klaverna.

37

http://www.musikteori.se/print.php?kap=notvarden

Notvärden - tonernas längd

I musik så klingar toner olika lång tid. Hur långt de klingar noteras med hjälp av något som

kallas notvärden. Ett notvärde har alltid en längd som förhåller sig till ett grundvärde - en så

kallad puls. Pulsen i sig är också lika med ett notvärde - nämligen det notvärde som anges i

taktartsbestämmelsens nedre del (läs mer om det i kapitlet "Taktarter").

Fjärdedelsnoten

Ett vanligt notvärde för pulsen är den så kallade fjärdedelsnoten. Om vi utgår från att

fjärdedelsnoten är lika med pulsen så kommer alltså alla andra notvärden att förhålla sig till

det. Fjärdedelsnoten skrivs med en "ifylld" not med ett skaft på.

Stampa en jämn puls och räkna 1, 2, 3, 4 med en siffra per

pulsslag och börja sedan om från 1 igen. Varje stamp och

utrymmet däremellan är lika med längden av en

fjärdedelsnot. För övrigt kan man säga att du nu stampar i

fyra fjärdedelstakt.

Långa notvärden

Halvnoten är dubbelt så lång som fjärdedelsnoten, den har alltså det sammanlagda värdet av

två fjärdedelsnoter. Sätt igång med stampet igen - 1, 2, 3, 4, - och klappa på slag nummer 1

och 3. Varje klapp och utrymmet däremellan är lika med längden av en halvnot. När man

skriver en halvnot så fyller man inte i själva noten - utan den förblir som "en tom ring" med

ett skaft. (Se bilden till höger.)

Helnoten är fyra gånger så lång som fjärdedelsnoten, den har alltså det

sammanlagda värdet av fyra fjärdedelsnoter - eller om man så vill det sammanlagda värdet av

två halvnoter. Om du sätter igång med stampet och klappar på slag nummer 1 så får du fram

längden på helnoten. Helnoten fyller man inte heller i själva noten och helnoten saknar

dessutom skaft. (Se bilden till höger.)

38

Korta notvärden

Notvärdet som är dubbelt så snabbt eller hälften så lång som fjärdedelsnoten heter

åttondelsnot. Åttondelsnoten har ett värde av en halv fjärdedelsnot. För att klappa

åttondelsnoter så måste du alltså hinna klappa två gånger på och mellan varje stamp.

Varannan klapp kommer samtidigt som stampen och varannan klapp kommer mellan

stampen. Viktigt är också att klappen ligger tidsmässigt "just i mitten" mellan pulsslagen.

Ett knep för att hitta åttondelarna är också att lägga till bokstaven "å" mellan varje siffra.

Istället för att räkna 1, 2, 3, 4 så räknar man alltså 1, å, 2, å, 3, å, 4, å. Om du stampar pulsen

på siffrorna och klappar på både siffrorna och på bokstaven "å" så hittar du åttondelarna.

Åttondelen är ifylld och med en liten flagga på skaftet. När man

skriver fler åttondelar efter varandra så binder man ofta ihop dem med en så kallad balk.

Vanligt är att man grupperar - "balkar" åttondelar i grupper om två.

Det kortaste notvärdet vi skriver om här är sextondelsnoten. Sextondelsnoten

har värdet av en fjärdedels fjärdedelsnot, eller värdet av en halv åttondelsnot om man så vill.

För att klappa sextondelsnoter så ska du alltså klappa fyra gånger på på samma tid som man

stampar en gång. Det första klappet kommer samtidigt som stampen och sen kommer tre

klapp innan nästa stamp (och klapp) kommer.

Ett knep för att hitta sextondelarna är att exempelvis lägga till "å - så - å" mellan varje siffra.

Istället för att räkna 1, 2, 3, 4 så räknar man alltså 1, å så å, 2, å så å, 3, å så å, 4, å så å. Om

du stampar på varje siffra och klappar på varje siffra och del av "å - så - å" så hittar du

sextondelsnoterna.

39

Sextondelsnoten är ifylld och har två flaggor på skaftet. När man

skriver fler sextondelar efter varandra så binder man ihop dem med två balkar. Vanligt är att

man grupperar - balkar sextondelar i grupper om fyra.

Pauser

Musik består inte bara av toner utan också av tystnad. Dessa

tystnader kallas pauser. Varje notvärde som du läst om här

ovanför har en motsvarande lång paus.

Fjärdedelsnoten har en motsvarande lång paus som logiskt nog

heter fjärdedelspaus. Titta noga hur fjärdedelspausen ser ut.

Den är inte helt enkel att skriva.

Halvnotens motsvarande paus heter halvnotspaus och

helnotens motsvarande paus heter helnotspaus. Lägg märke

till att dessa båda pauser ser relativt likadana ut. Den enda

skillnaden är att halvnotspausen ligger på den tredje linjen

underifrån medan helnotspausen hänger i den fjärde linjen

underifrån.

Åttondelsnotens motsvarande paus heter åttondelspaus. Till

skillnad från åttondelsnoten så sätter man inte ut balkar mellan

åttondelspauserna. Man skriver nämligen sällan fler

åttondelspauser efter varandra då det blir enklare i så fall att

välja en annan paus med ett längre värde - istället för att skriva

två åttondelspauser efter varandra så kan man ju lika gärna

skriva en fjärdedelspaus.

Sextondelsnotens motsvarande paus heter sextondelspaus.

40

En pyramid

Nedanstående bild visar hur notvärdena och pauserna "hänger ihop". Lägg märke till hur det

längsta värdet - helnoten och helnotspausen - delar sig i två - för att sen dela sig i fyra och så

vidare.

Rytm

När man skriver olika notvärden i följd så skapar man på så sätt olika rytmer. Rytmen är

alltså olika notvärden som spelas i en följd och som förhåller sig till en puls. Försök att

klappa nedanstående rytmer samtidigt som du stampar pulsen.

Exempel 1: Exempel 2:

Exempel 3: Exempel 4:

41

Öva rytmer

Hur rytmer fungerar kan vara enkelt att förstå - det svåra är att höra dem, läsa dem och spela

dem. Här på musikteori.se kan du öva dina färdigheter i rytm om du klickar på

"Gehörsövningar" och väljer "Rytmdiktat".

http://www.musikteori.se/print.php?kap=taktarter

Taktarter

För att man som lyssnare och utförare ska kunna navigera och förstå musik så krävs det att

musiken innehåller någon form av struktur. En av dessa strukturer handlar om att dela in

musikens flöde i "små portioner". Dessa små portioner kallas för takter. Hur stor varje

portion är kallas för taktart. En annan aspekt som måste vägas in är hur fort eller långsamt

takterna flyter fram - denna hastighet kallas för tempo.

Puls och tempo

Den så kallade pulsen är motorn i musiken, musikens hjärtslag. Hjärtslag eller ljud som

återkommer med ett förhållandevis jämt tidsintervall kallas för en puls. Pulsen i musik brukar

benämnas som tempo och kan tidsbestämmas i huvudsak på två sätt.

I populärmusik använder man sig av förkortningen BPM, vilket står för Beat Per Minute

(pulsslag per minut). BPM är en exakt och matematisk beteckning. Om man exempelvis

tänker sig ett tempo på 120 BPM så betyder det alltså exakt 1 pulsslag per 0,5 sekund - eller

två pulsslag per sekund om man så vill. När man spelar musik "fritt" är det naturligtvis näst

42

intill omöjligt att vara så exakt i tempot. För att vara så exakt måste man använda sig av en så

kallad metronom.

En metronom är en maskin som genererar exakta tempon utifrån BPM. Metronomen finns

som "fristående apparat" att köpa av en musikhandlare, numera som "app" till din smarta

telefon, samt att musikinspelningsprogram i datorer knyter sina tempon mot BPM - vilket gör

att även dessa kan fungera som metronom.

I klassisk musik talar man istället om mer övergripande tempobeteckningar. Orsaken är

att den klassiska musiken tempomässigt är mer "flytande" - till skillnad från populärmusiken

som ofta är uppbyggd kring ett jämnt trumkomp. Dessa tempobeteckningar är av mer

beskrivande karaktär och är mer "ungefärlig" till skillnad från BPM. Som så många andra

termer i den klassiska musiknotationen så är tempobeteckningarna på italienska. Man har

naturligtvis knutit tempobeteckningarna till ett ungefärligt omfång i BPM.

Exempel på tempobeteckningar är Andante (långsamt, 76 - 108 bpm) och Allegro (snabbt,

120 - 168 bpm). Längst ner i kapitlet finns en mer utförlig lista över tempobeteckningar i den

klassiska musiken.

Indelning av pulsslag blir takter

För att skapa ordning och struktur i alla dessa pulsslag som musiken innehåller, så delar man

in dem i grupper med ett antal pulsslag i varje grupp. Dessa grupper kallas takter. I de allra

flesta musikstycken som vi hör "till vardags", är takterna lika stora i hela musikstycket - det

vill säga att de många takterna i stycket innehåller lika många pulsslag genom hela stycket.

Hur vet man då hur många pulsslag varje takt innehåller? Om du lyssnar efter pulsen i musik

så märker du snart att alla pulsslag inte är lika starkt betonade, utan vissa pulsslag är mer

"betonade" än andra. Dessa betoningar är kanske inte alltid så tydliga och det kan krävas en

del övning för att lära sig att hitta dem. Det mest betonade pulsslaget är dock nästan alltid det

43

första pulsslaget i varje takt. Om vi lyssnar och kan hitta "avståndet" från ett betonat

pulsslag till nästa betonade pulsslag - så kan vi " höra gruppindelningen" och därefter dela in

musiken i takter. Hur stor gruppen av pulsslag är och hur pulsslagen är betonade bestämmer

den så kallade taktarten.

Ta som exempel pulsslag som är betonade - Ta ta ta, Ta ta ta, Ta ta ta, Ta ta ta - detta blir

då en så kallad tretakt.

Ett annat exempel kan vara - Ta ta ta ta, Ta ta ta ta, Ta ta ta ta, Ta ta ta ta - detta blir en så

kallad fyrtakt med "stark betoning" på pulsslag 1 och "svag betoning" på pulsslag 3.

När vi delar in pulsslagen efter betoning så bestämmer vi taktarten. I exemplet med notskrift

till höger är vart tredje pulsslag betonat - en så kallad tretakt.

Taktarter

Som vi nämnt tidigare så delas pulsslagen in i grupper - och dessa grupper kallas för takter.

Varje enskild takt i ett notsytem innehåller ett bestämt antal pulsslag som är knutna till ett

bestämt notvärde. (Läs mer om notvärden...) Vilket notvärde det är kan variera - ofta är det

fjärdedelar. När vi tagit fram antal pulsslag per takt och vilket notvärde som ska vara

knutet till pulsslaget - då har vi fått fram en så kallad taktart.

Taktarten anges i början av notsystemet efter klaven och skrivs som ett bråktal. Den övre

siffran anger antal pulsslag per takt och den undre siffran anger vilket notvärde som är

knutet till pulsen. Det betyder att en taktart med 4/4 måste innehålla värdet av fyra

fjärdedelsnoter i varje takt. En taktart med 6/8 måste innehålla värdet av sex åttondelsnoter i

varje takt. Det betyder också att den undre siffran inte kan vara vilken siffra som helst - den

måste kunna knytas till ett existerande notvärde - exempelvis fjärdedelar (4), halvnoter (2),

sextondelar (16) eller åttondelar (8). Den övre siffran kan dock vara vilket positivt heltal

som helst. Man skulle alltså kunna skriva en låt i femton åttondelstakt (15/8) - men det skulle

vara vansinnigt svårt att spela och skulle kanske inte låta så bra...

Den rytm som man skriver får innehålla åttondelspauser, sextondelar, halvnoter - ja alla

sorters notvärden och pauser, men när det totala värdet av taktarten - exempelvis fyra

fjärdedelar eller sex åttondelar - är uppnått så är det dags att byta takt.

44

Common Time

En förkortning av 4/4 som man ibland kan se, är att det bara står ett "C". Bokstaven C står i

det här sammanhanget för "common time". Orsaken till detta är att taktarten 4/4 är just en av

de vanligaste taktarterna som används - de flesta låtarna du hör om du slår på radion är 4/4 -

eller "common time".

Lista över tempobeteckningar i den klassiska musiken

Värt att notera är att de tempobeteckningar i "bpm", som anges nedan, endast är ungefärliga

och kan mer ses som en guide. Listan är inte komplett - det finns alltså fler - listan är mer en

översikt över de vanligast förekommande tempobeteckningarna.

Larghissimo — väldigt, väldigt, väldigt långsamt (20 bpm och under)

Grave — långsamt och alvarligt/högtidligt (20–40 bpm)

Lento — långsamt (40–60 bpm)

Largo — långsamt och "brett" (40–60 bpm)

Adagio — långsamt och med lätthet (66–76 bpm)

Andante — måttlig och lugn, gående (76–108 bpm)

Moderato — måttligt fort (108–120 bpm)

Allegro — glatt, hastigt (120–168 bpm)

Vivace — snabbt och livligt (≈140 bpm)

Presto — väldigt snabbt (168–200 bpm)

Prestissimo — så snabbt som möjligt (mer än 200 bpm)

http://www.musikteori.se/print.php?kap=durskalan

Durskalan

En skala är en utvald samling - eller serie - toner. Detta betyder alltså att man för att skapa

en skala, väljer ett antal ur de tolv toner som finns och sätter de efter varandra i serie. Det

45

finns olika typer av skalor med olika toninnehåll och med olika antal toner. I det här kapitlet

ska vi beskriva en av de vanligaste skalorna - durskalan.

Durskalans "kod"

En durskala består av sju olika toner - sen landar den på ursprungstonen igen. Om vi utgår

från stamtonerna (de vita tangenterna på ett piano) så kan vi enkelt få fram den durskala som

heter C-dur. Toninnehållet och serien blir då - c d e f g a b c.

Om vi tittar på hur en C-durskala ser ut på pianot, så ser vi att mellan e och f och mellan b

och c är det halva tonsteg, medan mellan övriga skaltoner är det hela tonsteg. Man skulle

med andra ord också kunna beskriva det som att mellan skalans ton 3 och 4 samt mellan

skalans ton 7 och 8 (eller tillbaka till 1 om man så vill) är det halva tonsteg, medan mellan

övriga skaltoner är det hela tonsteg.

Vi får ett tonstegsmönster för durskalan som är:

helt, helt, halvt, helt, helt, helt, halvt.

Detta är durskalans "kod" och gäller för alla durskalor. Oavsett vilken ton du startar på - och

vill skapa en durskala från - ska alltså byggas utifrån den här "koden". Durskalor som byggs

utifrån andra toner än "C" kommer att använda sig av både vita och svarta tangenter - allt

handlar om att använda sig av koden med hela och halva tonsteg.

Blir man osäker på hur koden var uppbyggd, är det alltid bra att komma ihåg att de vita

tangenterna - spelade från "C" och upp till nästa "C" är en C-durskala. Kan man bara komma

ihåg det, så är det alltid lätt att "hitta tillbaka" till hur koden egentligen var uppbyggd.

46

Vi bygger skalan A-dur

Om vi alltså använder koden och utgår från tonen "A", så kommer det att resultera i skalan A-

dur. Det första man kan vara säker på är att man kommer att behöva använda sig av både vita

och svarta tangenter. Vilka svarta tangenter det blir kommer koden att svara på. Vi märker

att mellan skalans andra och tredje ton, som ska vara ett helt tonsteg, kommer man att gå från

tonen "B" till den svarta tangenten "Ciss". Man ser också att mellan skalans femte och sjätte

ton, som ska vara ett helt tonsteg, får man gå från "E" till "Fiss", samt från skalans sjätte till

sjunde ton, som ska vara ett helt tonsteg, får man gå från "Fiss" till "Giss". Den färdiga A-

durskalan blir alltså:

a, b, ciss, d, e, fiss, giss, a.

Ett skalbyggar-tips

När du ska skriva ner en durskala som ska börja på en stamton, skriv ner den ton den börjar

på och fortsätt först på stamtonerna uppåt sju toner tills du kommer till start tonen igen (en

oktav upp). När det är gjort använder du koden för att räkna ut mellan vilka toner det ska

vara hela och halva tonsteg. Vissa stamtoner kommer då att behöva flyttas till en svart

tangent. När de nödvändiga stamtonerna är flyttade så har du byggt din durskala.

Inte blanda kors och ben

Man blandar inte korsförtecken (#) och b-förtecken (b) i samma durskala och det får

dessutom inte vara mer än en av samma bokstav med i skalan - innan den börjar om igen.

A-durskala som beskrevs i stycket ovan får alltså inte skrivas - A B Dess D E Gess Giss A -

även om det så att säga är rätt tangenter på pianot.

Orsaken är att alfabetet bryts i exemplet mellan Dess och D och Gess och Giss, samt att Gess

och Giss är en blandning av korsförtecken (#) och b-förtecken (b).

Skalan skrivs istället - A B Ciss D E Fiss Giss A. Man får då en skala som inte blandar

korsförtecken (#) och b-förtecken (b), samt att alfabetet är snyggt och prydligt i rätt ordning.

Durskalor i notskrift

Ovanstående två skalor, C-dur och A-dur, står här nedan i notskrift. Lägg märke till att de

rättskrivna skalorna har en jämn skaltrappa där varannan ton är på linje och varannan är

mellan.

47

Bruten trappa

Om vi använder den felstavade A-durskalan som vi beskrivit ovan, så ser vi till höger på

notbilden hur skaltrappan är bruten och att det krävs en mängd olika blandade förtecken

helt i onödan. Här ser vi återigen hur "fel" och "onödigt komplicerat" det blir om man blandar

korsförtecken (#) och b-förtecken (b). Om man märker att den skala man bygger blir så här

komplicerad gör man klokt i att börja om och utgå från regeln:

Inte blanda förtecken, endast använda bokstäverna en gång per skala samt att

kontrollera att "koden" är rätt.

48

http://www.musikteori.se/print.php?kap=tonarter

Tonarter

En tonart kan ses som en "förlängning" av durskalan. Om

man spelar en låt som använder sig av tonerna i skalan G-dur så spelar man också i tonarten

G-dur. Det finns alltså lika många durtonarter som det finns durskalor. För att visa i vilken

tonart en låt går så måste man ange detta i början av låten och då med så kallade "fasta

förtecken". De fasta förtecknen visar vilka av stamtonerna som är antingen sänkta eller höjda.

Använd gärna tekniken att ta ut durskalor som beskrivs i kapitlet "Durskalan" (helt, helt,

halvt, helt, helt, helt, halvt) för att på så sätt ta reda på vilka förtecken som durskalan

innehåller.

Räkna de fasta förtecknen

Det kan vara bra med ett litet knep för att snabbt kunna se i vilken tonart en viss låt går.

Knepet bygger på att man lär sig två ramsor. En ramsa för de tonarter som innehåller

korsförtecken (#) samt en ramsa för de tonarter som innehåller b-förtecken (b).

Ramsan för korsförtecken är (#):

Gå Du Axel Efter Bertils Fiskar

Om du tittar på begynnelsebokstaven på varje ord i ramsan så får du: G, D, A, E, B, Fiss

Poängen är att tonarten G-dur har ett korsförtecken (Gå), D-dur har två korsförtecken (Du),

A-dur har tre korsförtecken (Axel) etc. Lär man sig ramsan så kan man alltså bara räkna de

fasta korsförtecknen i tonarten och fundera ut vilket ord i ramsan som kommer efter så många

korsförtecken. Är det fyra fasta korsförtecken så hamnar man på ordet "Efter" i ramsan -

tonarten är E-dur.

Ramsan för b-förtecken är (b):

Frosten Bestal Esters Astrar Dess Gestalt

Om du tittar på begynnelsen i varje ord i ramsan så får du: F, Bb, Eb, Ab, Db, Gb

49

En uppställning av alla tonarter i dur

50

Parallelltonarter

Varje tonart i dur har också en parallell tonart i moll. Det betyder att det finns en tonart med

exakt samma toninnehåll - men som klingar i moll. Om vi utgår från skalan C-dur och

spelar den från C till C så har vi den vanliga och enkla durskalan. Spela nu exakt samma

toner men börja på tonen A och spela upp till A. Märk hur skalan ändrar karaktär från en

"glad" skala C - C till en mer "sorgsen" skala A - A. Skalan du just spelat heter ren A-

mollskala. Då den rena mollskalan i A innehåller samma toninnehåll som durskalan i C så

kallas skalorna parallella. Det gör tonarterna också. Tonarten C-dur är parallell med tonarten

A-moll. För att hitta en durskalas mollparallell så utgår man från durskalans 6:e steg. Om du

spelar samma toner som durskalan - men från durskalans 6:e steg - så får du den parallella

mollskalan.

Kvintcirkeln

En kvintcirkel är en grafisk överblick över hur "allt hänger ihop". Kvintcirkeln används som

hjälpmedel för att snabbt kolla tonarternas förtecken, parrallelltonarter samt

harmoniksläktskap.

51

Kvintcirkeln består som namnet antyder utav (rena) kvinter som läggs intill varandra med C-

dur "klockan 12". Du kan dessutom tänka att det är fem tonsteg mellan varje tonart i cirkeln

precis som fem minuter på en klocka.

Se också att tonarterna F# och Gb möts "klockan 6" i cirkeln. De innehåller alltså samma

toninnehåll som varandra, men den ena tonarten utgår från ett höjt F (blir alltså F#) och den

andra från ett sänkt G (blir alltså Gb).

I den enklaste versionen av kvintcirkeln står bara durtonarterna.

Med parallelltonarterna

En mer utförlig kvintcirkel innehåller också parallelltonarterna. De skrivs då på innsidan

av cirkeln.

Räkna förtecken

Här nedan kan du se den mest utförliga kvintcirkeln med de fasta förtecknens placering

inskrivna. Märk att antalet förtecken ökar med ett för varje steg du går från C. Om man

stegar till vänster så hittar man b-tonarterna och till höger hittar man tonarterna med

korsförtecken - de så kallade korstonarterna.

52

http://www.musikteori.se/print.php?kap=mollskalor

Mollskalor

Det finns tre mer eller mindre vanliga varianter av mollskalan. Dessa mollskalor är en vanlig

"ren mollskala", den något mer exotiska "harmonisk mollskalan" samt den föränderliga

"melodisk mollskalan". Det finns naturligtvis fler mollskalor än dessa tre - men de tas inte

vidare upp i det här kapitlet.

53

Ren mollskala

Om vi går tillbaka till C-durskalan så bestod ju den av de vita tangenterna på pianot från C till

C, det vill säga den har inga förtecken (se kapitel Tonarter). Eftersom C-dur är "släkt" med

A-moll så består en ren A-mollskala av pianots vita tangenter från A till A.

Detta ger den rena mollskalan följande tonstegsmönster:

helt, halvt, helt, helt, halvt, helt, helt.

Till höger ser vi vad detta ger för toner om vi utgår från tonen D. Lägg märke till att det blir

Bess istället för Aiss. Ett Aiss hade resulterat i ett stavfel av skalan då bokstaven "A" hade

förekommit två gånger.

Kan du redan durskalornas olika förtecken så är den rena mollskalan inga problem. Utgå bara

från den 6:e tonen i durskalan istället för den 1:a eller ett och ett halvt tonsteg ner från

grundtonen om du så vill. Exempelvis så heter den 6:e tonen i F-durskalan D. Spela bara med

samma förtecken som den durtonart du utgick ifrån och du har den rena mollskalan.

54

Harmonisk mollskala

En harmonisk mollskala består av en ren mollskala med 7:e skaltonen höjd. Om vi tittar på

den rena A-mollskalan igen så blir enda skillnaden att tonen G är höjt till ett Giss.

Om du lyssnar på den harmoniska mollskalan och jämför den med den rena, så märker du ett

karaktäristiskt drag med avståndet mellan den 6:e och 7:e skaltonen. Detta är ett bra

kännetecken för den harmoniska mollskalan.

Melodisk mollskala

En harmonisk mollskala består av en ren mollskala med 6:e och 7:e tonen höjd på

"uppvägen". När man dock spelar skalan i nedåtgående riktning återställs 6:e och 7:e tonen.

Den melodiska skalan ändrar sig alltså beroende på åt vilket håll den spelas.

Om vi tittar på den rena A-mollskalan igen så blir skillnaden att tonerna F och G är höjda till

ett Fiss och Giss på uppvägen och sedan tillbaka vilket blir en ren mollskala på nedvägen.

55

http://www.musikteori.se/print.php?kap=andra_skalor

Andra skalor

Det finns förstås en mängd olika typer av skalor förutom de vanliga skalorna i dur och moll.

Här nedan beskrivs ett par av dem. De två första skalorna - kromatisk skala och

heltonsskala - är kanske inte direkt vanligt förekommande men är bra att känna till som

begrepp. De sista skalorna i kapitlet - pentatonisk skala och en variant på denna som man

vanligen kallar bluesskala - är dock mer vanligt förekommande. Den pentatoniska skalan och

bluesskalan är bland annat ofta de första skalorna man lär sig som gitarrist.

Kromatisk

skala

En kromatisk skala består endast av halva tonsteg - eller av små sekunder om man pratar

om intervall. Den kromatiska skalan består av oktavens samtliga tolv toner och fungerar

kanske bäst tillfälligt i "löpningar" uppåt eller nedåt. Pröva dock att sätta ihop en melodi

som bygger på den kromatiska skalan. Resultatet kan ibland bli bättre än väntat - och ofta

kännas nyskapande och "modernt".

Heltonsskala

En heltonsskala skala består endast av hela tonsteg. Skalan består av endast hela tonsteg -

eller stora sekunder om man pratar om intervall - och består därav av sex toner innan den

hittar tillbaka till skalans grundton igen.

Som kommentar kan nämnas att heltonsskalans toninnehåll bara kan se ut på två sätt.

Antingen med toninnehållet C, D, E, F#, G#, A# eller C#, D#, F, G, A, B. Vilken av tonerna

som betraktas som skalans grundton kan ju naturligtvis variera - men toninnehållet kan bara

se ut på två sätt.

56

Pentatonisk skala

En pentatonisk skala består av fem toner (grekiskans "pente" = fem). Enklast så får du en

pentatonisk skala genom att spela på bara de svarta tangenterna på pianot.

Lägg märke till att den pentatoniska skalan kommer att klinga lite olika beroende på vilken

ton du börjar på. Utgångstonen avgör också om skalan klingar i dur eller moll.

Bluesskalan

En vanlig skala som används i bluesmusik är "Bluesskalan". Den skalan är mycket lik den

pentatoniska skalan med "moll-känsla", se ovan till höger . Den enda skillnaden är en

tillagd ton mellan tredje och fjärde tonen.

57

http://www.fritext.se/boms/klass1.html

Musikhistoria

Klassisk musik del 1

Musikinstrumenten 1

De instrument vi känner i dag har också en utvecklingshistoria. Många instrumenttyper kan

spåras till orienten, men det förekommer också att instrument uppfinns separat på olika håll.

Redan på 1300-talet fanns föregångarna till våra blås- och stråkinstrument. På 1400-talet

skedde en stark utveckling av ackompanjerande instrument.

Nu fick orgeln klaviatur och allt flera pipor, både med olika tonhöjd och olika klang. Ett

annat klaviaturinstrument var cembalon med strängar. Lutan, en föregångare till gitarren, blev

också populär.

Flera kompositörer, till exempel tysken Michael Praetorius (1571-1621), började komponera

ren instrumentalmusik eller vokalmusik där instrumenten hade en allt friare roll. En annan var

engelsmannen William Byrd (1542-1623) som bland annat skrev musik för luta och

klaviaturinstrument.

Opera

Vi talade tidigare om renässansens nytänkande och behov av individualism. Vi talade om hur

den världsliga makten blev starkare än den kyrkliga. En musikform som svarar mot denna

förändring var operan.

Kyrkomusiken hade utvecklats efter Gregorius, men det gick långsamt. Fast på 1500-talet

hade instrumentalmusiken kommit in i kyrkan och det förekom sångspel, så kallade

passioner, som även innehöll solosång. Det skulle varit otänkbart på Gregorius tid. Just i detta

låg operans ingredienser färdiga. Det var bara en publik som fattades.

Publiken kom att bestå av den växande adelsklassen och andra bildade och någorlunda rika

människor. En opera är som en teaterpjäs där rollfigurerna sjunger sina repliker. I de tidiga

operorna förekom det dansavsnitt och inlagda orkesterstycken. Ämnena var ofta hämtade från

antiken.

Några operakompositörer

Den första stora operakompositören var italienaren Claudio Monteverdi (1567-1643). Han

lämnade de gamla musikaliska reglerna så mycket att han på sin tid kallades dissonansens

fader. En annan italiensk kompositör var Alessandro Scarlatti (1660-1725) som bland mycket

annat skrev 115 operor.

Operan växte fram i Italien, men spred sig snart över Europa. Jean Baptiste Lully (1632-

1687) var född i Italien, men tillbringade sitt yrkesverksamma liv i Paris. I England verkade

58

Henry Purcell (1658-1695) och i Tyskland påbörjades en utveckling som ledde fram till

Gluck och Mozart.

Även inom instrumentalmusiken skedde det en stark utveckling kring sekelskiftet mellan

1600- och 1700-talen. Kompositörer som är värda att lyssna på är till exempel tysken Georg

Philipp Teleman (1681-1767), fransmannen François Couperin (1668-1733) och italienaren

Antonio Vivaldi (1678-1741).

Musikinstrumenten 2

Vi sade tidigare att gammal musik inte bygger på våra ackordsföljder, utan på vissa skalor.

Från 1200-talet och framåt skedde en långsam förändring mot det harmonitänkande som vi

har i dag. Detta skapade problem med musikinstrumenten. Om man stämmer en cembalo så

att den klingar exakt rent i D-dur, kommer den att låta falskt i Fiss-dur.

Detta var naturligtvis begränsande för kompositörerna. Men i slutet av 1600-talet löste man

problemet genom att dela in oktaven i 12 lika stora delar. På så sätt blev alla ackord en liten

aning orena, men man accepterade det eftersom nu alla tonarter blev spelbara.

Stråkinstrumenten genomgick en kraftig utveckling. En viktig plats i det sammanhanget är

den lilla italienska staden Cremona. Där bodde i flera generationer under 1500-, 1600- och

1700-talen instrumentmakare av släkterna Amati, Guarneri och Stradivarius. De

cremonesiska stråkinstrument som bevarats till våra dagar anses fortfarande oöverträffade.

Johann Sebastian Bach

Johann Sebastian Bach (1685-1750) föddes i en släkt som varit musiker i generationer. Hans

föräldrar dog när han ännu var ung. Då flyttade han till en släkting som naturligtvis också var

musiker. Han lärde sig tidigt att spela fiol, men hans huvudinstrument var orgeln.

I början av sitt yrkesverksamma liv arbetade Bach vid furstehoven i Weimar och Köthen.

Under den tiden tillkom de sex Brandenburgkonserterna och mycket instrumentalmusik.

Bach uppskattade den tempererade stämningen och skrev Das wohltemperierte klavier som

består av ett preludium och en fuga i samtliga dur- och molltonarter, tillsammans 24 stycken.

År 1723 fick han posten som kantor i Thomaskyrkan i Leipzig, ett mycket ansett arbete. Där

stannade han till sin död 1750 och skapade sina största orgelverk och mycket kyrklig

körmusik, bland annat Juloratoriet och Matteuspassionen. Bach var inte särskilt känd i sin

samtid. Det dröjde nästan hundra år innan han återupptäcktes. Nu anses han vara en av de

största.

Klassisk musik del 2

1700-talet efter Bach

Flera av Bachs söner fortsatte i familjens spår. Mest känd är Carl Philipp Emanuel Bach

(1714-1788) som betydde mycket för Haydns och Mozarts utveckling. Den störste av Johann

Sebastians samtida var dock tysken Georg Friedrich Händel (1685-1759). Han var under lång

59

tid verksam i England och skrev både kyrklig och världslig musik. Mest känd är kanske

oratoriet Messias med den berömda Halleluja-kören.

Operan fortsatte att utvecklas under 1700-talet, bland annat av fransmannen Jean Philippe

Rameau (1683-1764) och framför allt av den tyske kompositören Christoph Willibald Gluck

(1714-1787), som i sin operareform rensade ut dansnummer och orkesterpartier och allt annat

som inte bidrog till den dramatiska helheten.

Upplysningstiden

Glucks operareform var en typisk produkt av upplysningen. Systematisering låg i tiden.

Symfoniorkestern fick ungefär den besättning vi har i dag. Man började prata om

kammarmusik för mindre ensembler som trior, kvartetter, kvintetter och dylikt, och

orkestermusik som den flersatsiga symfonin och konserten för soloinstrument och orkester.

Haydn och Mozart

Joseph Haydn (1732-1809) fick efter studierna anställning hos en av Österrikes rikaste

adelsfamiljer, som bland annat hade en egen orkester. Han komponerade därför mycket

instrumentalmusik, 104 symfonier, över 50 konserter och 77 stråkkvartetter. Men han skrev

även, särskilt senare i livet, vokalmusik och en del kyrklig musik.

Wolfgang Amadeus Mozart (1756-1791) började redan som sexåring att turnera som

musikaliskt underbarn. När han var nio år skrev han sina första symfonier. Han var aldrig fast

anställd under någon längre tid, och komponerade därför i många olika genrer. Den fria

konstnären blev vanligare på 1800-talet, men för Mozart var det svårt ekonomiskt.

Mozart skrev 41 symfonier. Man kan nämna de två sista, g moll- och Jupitersymfonin. Bland

de 26 pianokonserterna står de i c moll och a dur i särklass. De sex stråkkvartetterna

tillägnade Haydn kan nämnas, liksom operorna Don Juan och Trollflöjten. Men egentligen är

det meningslöst att lyfta fram några särskilda verk. Mozart var jämte Bach en av

musikhistoriens allra största. Ändå dog han i fattigdom och begravdes i en anonym massgrav.

Beethoven

Ludwig van Beethoven (1770-1827) föddes i Bonn i Tyskland, men levde större delen av sitt

liv i Wien. Han var som Mozart en fri kompositör, men kunde försörja sig ganska bra.

Utvecklingen gick mot en ny konstnärstyp och Beethoven kunde skriva till en furste: "Det har

funnits tusentals furstar, men bara en Beethoven".

Han skrev nio symfonier, trettiotvå pianosonater, stråkkvartetter, pianokonserter och mycket

annat. En del av Beethovens musik är känd av många människor, som till exempel det lilla

pianostycket Für Elise och Månskenssonaten. Den nionde symfonins slutkör "An die freude"

har nästan blivit en europeisk nationalsång.

60

Romantiken

Musikhistorien har namn på olika epoker. Vi har talat om renässansen och ska här ta upp

romantiken. Bägge de epokerna förekommer inom konsten och litteraturen. Det finns även

andra epoker. Bachs tid kallas barocken och Mozarts för wienklassicismen. Men det är viktigt

att förstå att alla sådana gränser är flytande. Beethoven räknas till wienklassicismen, men har

i vissa avseenden mer gemensamt med den tidiga romantikern Schubert.

Den växande borgarklassen skapade en ökad publiktillströmning och en idoldyrkan som inte

funnits tidigare. Genialitet och känslosamhet var goda försäljningsargument. Den italienske

violinisten Niccolo Paganini (1782-1840) hade svart slängkappa, mörka ögon och långt svart

hår. Man sade att han sålt sin själ till djävulen, och det minskade ju inte gagerna direkt.

Musikinstrumenten 3

Under det tidiga 1800-talet skedde en stark utveckling av blåsinstrumenten.

Mässingsinstrumenten, som trumpeten och valthornet försågs med ventiler som med knappar

kunde öppnas och stängas. På så sätt kunde instrumenten lätt ta alla toner i den tempererade

skalan.

Den tyske instrumentmakaren Böhm konstruerade det system av klaffar som än i dag används

på träblåsinstrument som klarinett, oboe, fagott och flöjt. I slutet av 1800-talet konstruerade

belgaren Adolphe Sax saxofonen som inte använts så mycket i klassisk musik, men desto mer

i jazzmusiken.

Schubert

Franz Schubert (1797-1828) var påverkad av Beethoven. Det gäller särskilt de tidiga

symfonierna. Men han var även den första stora romantikern. Det märks tydligt i hans senare

musik och i pianomusiken och stråkkvartetterna. Hans främsta verk är kanske de bortåt 600

sångerna med text av författare som Goethe, Schiller och Heine.

Vi ska här också nämna två tidiga romantiker som mest komponerade opera. Tysken Carl

Maria von Weber (1786-1826) är mest känd för sin Friskytten. Italienaren Gioacchino

Rossini (1792-1868) skrev i den lite lättare italienska stilen. Många av hans operor spelas än,

till exempel Barberaren i Sevilla, Wilhelm Tell och Den tjuvaktiga skatan.

Mendelssohn, Schumann och Chopin

Den tyske kompositören Felix Mendelssohn (1809-1847) kallades lite orättvist för

salongsromantiker av de yngre 1800-talskompositörerna. Han tonspråk var svalare och mer

naturlyriskt än deras. Typiska verktitlar är den italienska och den skotska symfonin och

konsertovertyren Hebriderna. Han spelade även en viktig roll i återupptäckten av Bach.

Tysken Robert Schumanns (1810-1856) musik var mer känslosam än Mendelssohns. Han

komponerade viktiga verk för piano, bland annat en pianokonsert och många solostycken.

61

Hans sånger leder utvecklingen ännu ett steg framåt efter Schubert, med en ökad tonvikt på

pianoackompanjemanget. Det kan höras i sångsamlingen "Dichterliebe".

Frédéric Chopin (1810-1849) föddes i Polen, men bodde under sitt yrkesverksamma liv i

Paris. Han komponerade nästan bara för piano, bland annat två pianokonserter och en mängd

småstycken; etyder, valser, mazurkor och nocturner. Många kompositörer efter honom har

påverkats av hans musik, särskilt rytmiskt och harmoniskt.

Programmusik

Den nya konstnärsrollen under 1800-talet ledde till ökade kontakter mellan de olika

konstarterna. Författare, målare och musiker umgicks och påverkade varandra. Utvecklingen

av den lyriska sången är ett exempel på detta. Andra kompositörer ville dikta med musik. De

skrev texter (program) som skulle läsas separat och som skulle förklara vad de menade med

musiken.

Fransmannen Hector Berlioz (1803-1869) beundrade Schumann och fick uppmuntran av

honom. Han skrev utförliga program till flera av sina verk, men när de spelas i dag läses

sällan den texten. Berlioz byggde ut symfoniorkestern och skrev musik för hundratals

musiker och sångare. Han mest kända verk är Symphonie Fantastique.

Ungraren Frans Liszt (1811-1886) var sin tids främsta pianovirtuos, innan han gick över till

att komponera. Han var inspirerad av Chopin och av Berlioz programmusik, men även av den

ungerska folkmusiken. Han komponerade både pianomusik och många storstilade

orkesterstycken som han kallade symfoniska dikter.

Wagner och Brahms

Med den tyske kompositören Richard Wagner (1813-1883) nådde den romantiska musiken en

höjdpunkt. Han tog över Berlioz utvidgade orkester och Liszts känslosamhet. Bland hans

verk finns Den flygande holländaren, Tristan och Isolde och den gigantiska operacykeln

Nibelungens ring.

Wagners landsman Johannes Brahms (1833-1897) förespråkade den absoluta musiken. Hans

inspirationskällor var snarare Beethoven och Schumann. Han komponerade formfulländat i

alla genrer (utom opera), kammarmusik, körverk och orkestermusik. Striden stod het mellan

förespråkarna för Brahms och Wagner, men den romantiska musiken hade nått sin topp.

Två österrikiska tonsättare får sätta punkt för den romantiska epoken. Anton Bruckner (1824-

1896) skrev bland annat nio väldiga symfonier. Även Gustav Mahler (1860-1911) skrev i det

stora formatet, men i hans musik finns vissa element som pekar fram mot ett nytt tonspråk.

Klassisk musik del 3

Konkurrens om publiken

Den musik som Mendelsohn och Chopin skrev var fortfarande tämligen lättlyssnad. Men med

Wagner och Bruckner började den klassiska musiken att tappa publik. I Italien däremot skrev

62

bland andra Rossini lättare opera och ur den utvecklades operetten som ett slags sånglustspel

med talade partier och smäktande melodier.

I Paris blev den tyskfödde Jacques Offenbach (1819-1880) mycket populär och i Wien skrev

Johann Strauss den yngre (1825-1899) operetter och sina berömda wienervalser. Två andra

operettkompositörer var engelsmannen Arthur Sullivan (1842-1900) och ungraren Franz

Lehar (1870-1948) som bland annat skrev klassikern Glada änkan. Här kan man också nämna

de amerikanska musikalkompositörerna Jerome Kern (1885-1945) och George Gershwin

(1898-1937) som också skrev klassisk musik, bland annat operan Porgy and Bess.

Europeisk utblick

I Ryssland uppträdde först på 1800-talet den kompositör som kommit att kallas "den ryska

musikens fader", Michail Glinka (1804-1857). Men redan i nästa generation kom ett flertal

stora namn: Peter Tjajkovskij (1840-1893), Modest Musorgskij (1839-1881), Nikolai

Rimskij-Korsakov och Alexander Skrjabin (1872-1915).

Nationalromantiken bredde ut sig över Europa. Tjeckoslovakien hade Antonin Dvorak (1841-

1904) känd för symfonin Från nya världen. Danmark hade Carl Nielsen (1865-1931) och

Norge hade Edvard Grieg (1843-1907) känd bland annat för sin musik till Peer Gynt och för

en pianokonsert i a moll. I Finland komponerade Jean Sibelius (1865-1957) mäktiga

orkesterverk i senromantisk stil långt in på 1900-talet.

Johan Helmich Roman (1694-1758) brukar kallas den svenska musikens fader. Hans

Drottningholmsmusik spelas fortfarande. Hundra år senare levde Franz Berwald (1796-1868)

som komponerade kammarmusik, symfonier och två operor.

Opera; Bizet, Verdi och Puccini

Fransmannen Georges Bizet (1838-1875) debuterade med en operett för Offenbachs teater.

Sedan skrev han några operor och lite orkestermusik. Bara tre månader före sin död blev han

färdig med en av musikhistoriens mest kända operor Carmen.

I Italien verkade två framstående operakompositörer. Giuseppe Verdi (1813-1901) skapade

verk som spelas än i dag, Rigoletto, La Traviata, Maskeradbalen och Aida. Giacomo Puccini

(1858-1924) spelas också över hela världen, till exempel Bohème, Tosca och Madame

Butterfly.

Nya klanger

Den sena romantikens överlastade och allt mer omfångsrika verk skapade en reaktion. Unga

kompositörer sökte en enklare och renare musik. Fransmannen Claude Debussy (1862-1918)

åstadkom att avgörande stilbrott. Hans musik kallas impressionistisk efter en motsvarande

konstriktning. Bland hans verk kan nämnas pianostycken bland andra Claire de lune och Den

sjunkna katedralen, orkesterverken En fauns eftermiddag och La mer samt operan Pelléas och

Mélisande.

63

Till impressionisterna räknas även fransmännen Erik Satie (1866-1925) och i viss mån

Maurice Ravel (1875-1937), som är känd för sitt eldiga orkesterstycke Bolero. Även i

Ryssland förekom ett musikaliskt nytänkande, framför allt hos de tidigare nämnda

Musorgskij och Skrjabin. Från Ryssland kom också flera av den nya musikens största namn.

Den stora skandalen i Paris

Vid premiären av baletten Våroffer av den ryske kompositören Igor Stravinskij (1882-1971) i

Paris 1913 utspelade sig tumultartade scener. Hälften av publiken skrattade och hälften

buade. Bara några enstaka försökte hyscha ned de övriga. Till slut hörde inte dansarna

musiken och föreställningen fick avbrytas. Så nyskapande och radikal var musiken.

Stravinskij skrev flera baletter, bland andra Eldfågeln och Petrusjka, liksom kammarmusik,

körverk och symfonier. Han anses som en av 1900-talets.

Béla Bartók

Den ungerska kompositören Béla Bartók (1881-1945) är en annan av 1900-talets största. Han

tillbringade flera år med att uppteckna och spela in ungersk folkmusik. Detta satte spår i hans

musik, bland annat i pianosamlingen Mikrokosmos. Han tog intryck både av Stravinskij och

Schönberg men gick sin egen väg från det atonala till en mer klassisk stil.

Man kan följa hans utveckling i de sex stråkkvartetterna. Andra verk är operan Riddar

Blåskäggs borg och balettsviten Den mirakulösa mandarinen. Han tvingades fly undan

nazismen till USA där han med svår hemlängtan bodde till sin död. Där skapade han några av

sina främsta verk, den tredje pianokonserten och Konsert för orkester.

Två ryssar

Den stalinistiska epoken i Sovjetryssland var en svår tid. Somliga flydde till väst, men

somliga stannade kvar. Dmitrij Sjostakovitj (1906-1975) klarade balansgången mellan

skaparkraft och politisk censur. Han var tvungen att skriva filmmusik och patriotiska körverk,

men skrev även kammarmusik och orkesterverk, däribland den gripande Leningradsymfonin.

Sergej Prokofjev (1891-1953) bodde länge i väst, men återkom till Sovjet och hamnade i en

liknande situation som Sjostakovitj. Han skrev i många genrer. Bland hans mest kända verk

märks 5:e symfonin, operan Kärleken till de tre apelsinerna, baletten Romeo och Julia och

orkesterberättelsen Peter och vargen.

64

https://jerhov.wordpress.com/2012/11/24/trombonelararen-som-formativ-bedomare/

Trombonläraren som formativ bedömare

”Avbryt aldrig en elev som spelar upp sin läxa, om du inte vet vad du ska säga. När du

avbryter ska du alltid kunna ge feedback som gör att eleven vet vad han/hon kan göra för att

lyckas bättre nästa gång.”

Jag vet inte exakt när eller av vem jag lärde mig detta. Men det är en av de viktigaste

lärdomar jag fått med mig, under studierna för att bli instrumental- och ensemblelärare (IE-

lärare), som jag ju är.

I praktiken går det till så här. Din elev spelar upp ett stycke som han/hon övat på hemma. Du,

som lärare, bedömer kvaliteten i utförandet medan du lyssnar. Är rytmen rätt, spelar eleven

rent, görs det några felspelningar, är klangen rätt, håller eleven instrumentet rätt, är det rätt

tempo, är gestaltningen riktig…? Detta är egentligen en mycket komplex läraruppgift som

kräver att du själv förmår att uppfatta och bedöma en väldig massa olika saker under kort tid.

Du uppfattar att något inte är tillräckligt väl utfört och avbryter eleven mitt i stycket och

säger: ”Bra (det säger vi alltid, oavsett om det är det eller ej…), märkte du att den där tonen

inte lät riktigt rent? Spela den takten en gång till och lyssna noga på just den tonen, och håll

upp den lite, den var lite för låg”. Eleven spelar en gång till, förbättrar förhoppningsvis det

påpekade. Då återkopplar du det. ”Bra! Hörde du att det lät annorlunda? Visst lät det

bättre?”

Ett traditionellt sätt att undervisa. Den här formen av instrumentalundervisning går många,

många hundra år tillbaka i tiden. Men, har jag förstått nu. Ett modernt sätt. Det är nämligen

vad vi idag ju kallar ”formativ bedömning”. I en välutvecklad form.

En instrumentallärare leder en elev genom att hela tiden, kontinuerligt, bedöma elevens

utförande och hela tiden ge tips, råd, ställa frågor, tillföra nya kunskaper etc, i syfte att

gradvis utveckla elevens utförande. Vi berättar vad eleven behöver bli bättre på. Vi förklarar

och diskuterar. Sedan visar vi själva, på vårt eget instrument. Eleven lyssnar, försöker härma.

65

Lyckas eller lyckas inte. Får mer instruktioner. Tills den önskade utvecklingen eller

förändringen av utförandet klarats av.

Sedan, börjar vi automatisera. Ett farligt ord i pedagogiken har jag förstått. Jag vågar knappt

använda det. Sist jag provade blev jag fullständigt tillintetgjord av människor som inte tyckte

att mina behavioristiska idéer hörde hemma i dagens skola. Jag anser motsatsen.

För vi instrumentallärare vet, att göra rätt en gång är ingen gång. Det är först när eleven

lyckats ta sitt utförande till nästa nivå genom att kunna upprepa det en mängd gånger som vi

anser att eleven faktiskt kan det avsedda. Att eleven har lärt det avsedda. Eleven kan

upprepa och prestera en given handling vid ständigt nya tillfällen, under kanske nya

förhållanden. Kunskapen har internaliserats, befästs, automatiserats, vad ni vill.

Allteftersom tillägnar sig eleven dessutom viktiga metakunskaper. Att själv kunna genomföra

egna kvalitetsutvecklingsprocesser i sitt utförande genom att identifiera utvecklingsområden,

finna vägar att förbättra utförandet, befästa dem genom automatisering. Eleven lär sig att lära

sig själv. Det är ju en absolut förutsättning för denna typ av undervisning, där eleven gör det

mesta jobbet själva. Genom att mest öva självständigt, utan sin lärares överinseende.

Det överordnade målet med traditionell instrumentalundervisning är att eleven ska bli sin

egen mästare. Kompetensen kan kallas att kunna ”studera in” nya stycken, nya

kompositioner. Att kunna bygga upp en egen tolkning, en egen gestaltning och sedan kunna

framföra denna för sina lyssnare.

Och sedermera ska man själv bli nya elevers mästare. Och så rullar generationerna av

musiker vidare.

Denna undervisningsform, som utvecklades i den klassiska musikens tidiga historia och som

levt kvar till denna dag, i musikskolor och på konservatorier, är kanske inte så gammaldags

ändå. Den kanske är modernare än vad någon tror. Den kanske är framtidens skola?

Av dessa betraktelser över en av min egen lärarprofessions allra viktigaste beståndsdelar

stärks jag i min övertygelse att viktiga kunskaper och förmågor skapas på riktigt först när jag

använder dem, så som de är tänkta att användas.

66

Automatisera. Pröva kunskapen i nya situationer. Lär eleven att lära sig ännu mer, på egen

hand. Lär eleven att använda kunskapen till nytta för andra. Jag tror att många gör så här.

Men inte alla, alltid…eller?

Mycket mer om detta finns att säga. Hur självlärda musiker lyckas lära sig utan en ”mästare”,

hur elevens egna intressen och tankar bildar grunden för undervisningen, hur viktiga

kompetenser kan utvecklas genom att musicera, varför vissa människor kan lära sig – synbart

enkelt – att spela tio, femton, tjugo olika instrument är exempel på andra intressanta

frågeställningar inom instrumentalundervisningens fält. Men, detta och mycket mer sparar jag

till en annan gång.

Behörighetskrav och provbeskrivningar för: Pedagogisk utbildning för musiker med inriktning klassisk musik

Undervisningsprov Förberedelse Du ska hämta provuppgiften dagen före provet på Studiecentrum. Innehåll Instrumental inriktning: Du ska under ca 15 min. undervisa en elev på ditt huvudinstrument. Du ska arbeta med ett stycke som eleven har förberett och även lära ut ett stycke på gehör. Vid gehörsuppgiften använder varken du eller eleven noter. I samband med provet genomförs även en kort intervju. Vokal inriktning: Du ska under ca 15 min undervisa en elev i övre tonåren. Du ska arbeta med något av momenten avspänning, hållning eller andning. Du ska även hålla en kort uppsjungning samt arbeta med en sång som eleven har förberett. Till sången ackompanjerar du själv. I samband med provet genomförs även en kort intervju. Bedömning Juryn kommer att bedöma kvalitén på dina instruktioner och din förmåga att få kontakt, väcka intresse samt skapa en stimulerande musikstund. Övrig information Eleverna som du ska undervisa kommer från en musikskola och har varierande

kunskapsnivå.

67

Interaktion och kunskapsutveckling En studie av frivillig musikundervisning

Anna-Lena Rostvall och Tore West Centrum för musikpedagogisk forskning Kungl. Musikhögskolan i Stockholm

Språkbruk, tematik och musikbruk Lärarna är mest verbalt aktiva under samtliga fyra lektioner. Den vanligaste typen av yttrande är instruktioner som direkt relaterar till de handlingar eleven/eleverna är upptagna med eller just har utfört. Det förekommer i stort sett inga analyser eller något expressivt språkbruk, som skulle kunna knyta an till elevernas tidigare erfarenheter. Lärarna är också påtagligt ointresserade av elevernas erfarenheter och förväntningar. Det man behandlar är främst hur eleverna ska avkoda notbilden och träffa motsvarande toner på gitarren. Däremot tematiserar lärarna knappast alls det som eleverna i hög grad är upptagna med, d.v.s. att koordinera komplexa rörelsemönster, samtidigt som man lär sig avkoda notbilden/ackordanalysen. Denna problematik får eleverna i stort sett försöka hantera på egen hand, så gott det går. Detta leder till stakande spel som kan karaktäriseras som tonträffningsövningar. Lärarna uppmärksammar att eleverna har problem, men tolkar oftast detta som att ett uttryck för att de ännu inte förstår och kan läsa av notbilden. Instruktionerna kommer vartefter eleven får problem eller ska ledas vidare i spelet. Lärarna förklarar inte varför och hur, de säger bara vad eleverna ska göra. Eleverna får då inte tillgång till principer som ligger bakom t.ex. en fingersättning.

Första låten som spelas blir en greppövning och bossa-låten en fingersättnings- eller rytmövning. I detta sammanhang kan nämnas att skapande arbetssätt i form av improvisation, gehörsspel eller komposition inte förekommer alls under gitarrlektionerna. Under samtliga fyra lektioner är det prövande musikbruket det mest vanligt förekommande. Alla lektionerna utmärks musikaliskt av att man går vidare utan att ta om eller träna på sekvenser så att musicerandet kan utvecklas till ett expressivt musikbruk. Lärare och elever försöker hitta rätt tonhöjder eller ackord (lektion 1) i korrekt ordningsföljd. När man något sånär uppnått detta tar lärarna initiativ till att gå vidare, oftast utan att fokusera på det rytmiska förloppet. Cirkelledaren spelar mycket lite under lektion 4 och eleverna har mycket få tillfällen att spela tillsammans. Spelet under lektion 1 till 4 kan karaktäriseras som tonträffningsövningar snarare än som det vi i dagligt tal kallar musik. Musicerandet kännetecknas av korta fragmentariska sekvenser eller enstaka toner. Sekvenser med längre sammanhållna fraser förekommer i några fall under lektion 3.

68

Interaktion Interaktionen under samtliga fyra gitarrlektioner utmärks av lärarens dominans och elevernas tystnad. Det är läraren som tar initiativ till vad som ska sägas och göras, t.ex. genom att instruera, eller att leda spelet vidare genom att peka uppfordrande med en penna i notbilden. Eleverna/deltagarna underordnar sig i stort sett lärarnas styrning av lektionen. Vanligast är gensvar i form av yttranden som ”mm”, ”ja” etc. men även leenden, genom att nicka etc. förekommer.

Översätt ord och fraser:

ringfingret

pekfingret

lillfingret

långfingret

Jag kan räkna här... ett två tre fyr.

E-moll kommer först... sen kommer.

En grej bara som jag tänkte på när du spelar.

Basen i c-ackordet ligger på femte bandet.

Ska vi prova lite på den?

Ska vi spela en gång till?

Kan du spela den tonen som står där?

Kan du säga vad de här tonerna heter?

Nu gjorde du alldeles rätt.

Vi går vidare här nu och så spelar vi den raden.

Då byter du sträng å spelar på sjunde bandet.

Nu ska vi spela på andra strängen.

Nu går vi vidare då.

Vi tar det lite långsammare

Vi går om från början igen.

Vi sänker tempot lite.

69

Språkbruk Gemensamt för lektionerna är att läraren starkt dominerar den verbala kommunikationen, med yttranden av instruerande karaktär. Eleverna gör mycket färre yttranden än lärarna. Karaktäristiskt för språket under lektionerna är att talspråket är fragmentariskt och osammanhängande. Såväl gestik som musicerande används på ett likaledes fragmentariskt vis, och kombineras med talandet på så olika sätt att det ofta är svårt att se någon konsekvent systematik. Även facktermer används inkonsekvent och ofta godtyckligt. Musikstycken nämns sällan vid namn, utan refereras direkt till notbladet som ”den”; ”ta den igen”, ”ska vi ta den där?” etc. Lärarna talar sällan om vem som ska spela, eller när de ska börja spela.

Uppmärksamhetsfokus och schematyper Dispositionen av lektionstiden följer ett mönster med uppvärmning, uppföljning av stycke från föregående lektion, hemuppgift inför nästa lektion, inramat av en början och en avslutning av mer social karaktär. Eleverna saknar erfarenhet av de verbala instruktionerna och symbolerna som noterna representerar. Läraren förklarar verbalt t.ex. att en ton är ”för låg” utan att visa med instrumentet hur en hög respektive låg ton låter, på vilka sätt olika toner skiljer sig åt, och vilken effekt det får på melodin de försöker spela. Det hela handlar mer om att lära sig notsymboler och verbala förklaringar, än om att spela de melodier som noterna representerar. Det fragmentariska spelandet av enstaka toner, ett osammanhängande språk och inkonsekvent användande av gestik, gör att det ofta är svårt att följa något tydligt tema under lektionerna. Läraren talar om noter och om att spela, men eleven väntas på något sätt själv kunna sätta ihop kunskapsfragmenten till en användbar helhet under hemövningen, utan att detta behandlas. Denna frånvaro av didaktisk planering får till följd att lärarens instruktioner ofta förutsätter kunskaper och erfarenheter som eleven ännu inte har, något som begränsar elevens möjligheter att delta mer aktivt. Ytterligare en följd av att uppmärksamheten riktas mot problem vartefter de uppstår, är att fokus ändras så ofta att eleven har svårt att följa vad det är läraren talar om. När läraren t.ex. talar om legato, fokuserar eleven all sin uppmärksamhet på detta, vilket får till följd att rytmen inte blir rätt. Läraren väljer att ge instruktioner om rytmen, varefter eleven misslyckas med såväl rytm och legatospel, som med greppen för tonerna. Uppmärksamheten fokuseras mot noter och grepp, tonhöjd, tonlängd, motorik, samt i någon mån musik. Noter och grepp behandlas specifikt och ingående. Tonernas höjd och längd är inte lika precist specificerad utan kallas t.ex. högre, lägre, mörkare, respektive längre, kortare eller snabbare, utan referens till rytm, taktslag eller puls. Motoriken, med undantag av greppen, benämns och tydliggörs i ännu mindre grad, med uttryck som slappna av, blås på, var lös på läppen, snabb med tungan, etc.

70

Centrala motoriska processer för tonproduktion och tonkontroll behandlas inte alls. Exempelvis ombeds en elev omväxlande att ”slappna av” och att ”ta i” för att komma åt en hög ton. Motoriken förväntas utvecklas mer eller mindre av sig själv. Sammanfattningsvis inriktas lektionerna på att identifiera symboler i noterna, att trycka ned rätt ventiler, att blåsa på något visst sätt (som dock inte preciseras), och att kombinera isolerade symboler och rörelser på olika sätt. Trots att eleverna förväntas utföra huvuddelen av lärandet på egen hand i veckan mellan lektionerna, behandlas inte hur detta ska gå till.

Översätt ord och fraser:

Vi kan göra så här... stå mot mig.

Pröva att få dom mycket kortare än vad du gör.

Lyssna bara hur kort du ska spela.

Å sen så går man ju vidare att man gör en improvisation av den här melodistämman.

Å just det.

Å du kan ta det där en gång till.

De e nog kanske två saker.

De e det e alltså.

Å ibland e det liksom.

Så går du upp till h.

Ja spelar en gång till.

Å sen när du började här.

Nej inte så.

Man får hålla ihop läpparna.

Kom ihåg att andas emellan.

Kan du ta hela kombinationen.

Mer luft där.

Mycket längre klang på tonerna.

Du får gärna öka upp tempot.

Nästan som du spottar.

Fram med tungan mellan läpparna.

Du ska bli mer trött i magtrakten än du blir i läpparna.

Å sen kan vi ta det lite snabbare.

Jämn klang... jämn luft.