årgång 14, nr 2/2011

Swedish Women’s Educational Association International

Im finnshop finden Sie tolle Design-Geschenke für Ihre Liebsten.Jeden Advent-Samstag bieten wir ein gemütliches Glögishopping! Herzlich willkommen!

Wer es nicht bis in den Shop schafft, kann auch gemütlich in unserem Webshop per Mausklick seine Weihnachtseinkäufe bestellen.

finnshop

Sie erreichen uns ganz leicht mit der U3 Rochusgasse!Finnshop, Erdbergstr. 10/Hof, 1030 WienTel.: 0676-9638458

Herzlich Willkommen! Wir freuen uns auf Ihren Besuch! Ihr finnshop-team

Mar

imekk

o Taschen

Mar

imekk

o Geschirr

Mar

im

ekko Office

Iittala

Geschirr & Gläser

Iitta

la M

oomi

n B

esteck

Iittala Aalto Vasen

Aarikka Hirvoset Wolldecke

Förmodligen har ni också skrivbordet fullt av tidningar och böcker men ingen tid att läsa?!Själv går jag ofta in i bokhandeln för att köpa en bok jag hört talas om; kommer ut med tre. Vilka jag lägger på skrivbordshögen av ej lästa. När högen blivit så stor att den välter, tar jag bort den nedre delen, slänger lösa blad och tidningar och pressar därpå in böckerna i den överfulla bokhyllan för ej lästa. Ibland blir jag stående framför hyllan, låter blicken glida över titlarna och glädjs åt skatten jag samlat samtidigt som jag undrar när lästiden i livet ska infinna sig!Hoppas att ni hittar tid att läsa bladet ni håller i handen, skratta och förundras över andra Sweors erfarenheter och intressen.En fin lässtund och, så småningom, en Glad, God Jul önskar

Birgitta

EDITORIAL

Swedish Women’s Educational Association International

Ansvarig utgivareEva Jurkowitsch Krenngasse 1, 1180 Wien Tel.:+43/1/47 94 293jurko10@gmail.comWien@swea.org

Redaktör och annonsansvarig Birgitta Kleisinger Tel: +43/1/876 46 02birgitta.kleisinger@aon.at

IMPRESSUMSwea-bladet Wien utkommer två gånger om året. Upplaga: 400 exNästa manusstopp: 15.03.2012

Annonspriser 2012 1/4 sida 80,- Euro1/2 sida 125,- Euro1/1 sida 230,- EuroOmslagssida 270,- EuroAnnonspriserna gäller för tryckfärdiga original och är nettopriser.

Birgitta´s little helperMartina Kurz

LektoratEva + Birgitta

Layout www.sapotage.at

Tryck Invecon82102 Bratislava

Omslagsbild © Robert Rutöd

www.swea.org

SWEA-bladet är SWEA Wiens officiella medlemstidning med uppgift att informera och animera om SWEA Wiens och SWEA Internationals aktiviteter, mål och syften. Insända bidrag speglar författarens personliga åsikt och måste inte överenstämma med redaktionens. Redaktionen förbehåller sig rätten att vid behov redigera insänt material.

„Foton, foton, foton, utan foto blir det ingen bra artikel! Glöm inte att skicka med foton på er, i ordentlig upplösning, så att vi kan trycka dem bra i tidningen...“ Vem av er har inte hört mig tjata om detta om och om igen... Visst är texten i en tidning viktig, men en bild säger mer än tusen ord, inte sant? Och visst är det spännande att få se hur Sweorna ser ut, som gör sig mödan att skriva ett par roliga, eftertänksamma och intressanta rader. Vi lever ju i en visuell värld, våra ögon är spegeln till själen, och skall vara öppna för vår omvärld. Det är ju därför vi går på museer och tittar på tavlor, därför reser vi till okända land, därför fotograferar vi. Jag tackar alla Sweor som har hjälpt till med denna utgåvan av SWEA tidningen och att den blev fylld med ord och bilder. Extra tjock med 40 (!) sidor bjuder den på mycket läsning, vilket passar bra nu när vintern kommer allt närmare. Håll ögonen öppna, kanske behöver vi bra foton av er igen.Jag tackar för mig för denna utgåvan.

Martina

Iittala Aalto Vasen

1

Din församling i Wien I kyrkan kan Du finna vila och balsam för själen.

I stillheten och gudstjänstfirandet finns möjlighet till mötet med Dig själv, andra och Den som är större än Dig själv.

I kyrkans gemenskap kan Du finna Livets källa och Kärl ekens mysterium.

Välkommen

Se mer på vår hemsida: www.svenskakyrkan.se/wien.

Möjlighet finns även till enskilda samtal/själavård. Naturligtvis har vi tystnadsplikt.

Du hittar oss på Gentzgasse 10, 1180 Wien, portkod: 4293

Glöm heller inte vår årliga julbasar som i år äger rum söndagen den 27 november. Portarna öppnas kl. 10:00 på Campus Brigit-tenau 20, Lorenz-Müller-Gasse 1.

Editorial .........................................................................................................1

SWEA Wien/International............................................................................... 3

Kära Wien-Sweor ............................................................................................4

Sommartankar i höstmörkret ......................................................................... 5

Syster Anna-Lena Peterson ............................................................................. 6

Svenska rötter ................................................................................................9

Att få det att fungera.... ............................................................................... 10

Modern svensk mamma söker sin roll ........................................................... 11

Kultur i Wien ............................................................................................... 12

Med Kalles i bagaget ................................................................................... 14

Så kan det bli. ............................................................................................. 15

Prinsskolan.................................................................................................. 16

Prinsessor .................................................................................................... 18

Arabvärldens First Ladies ............................................................................. 19

Karl har dött............................................................................................... 22

Gun Setréus ................................................................................................ 23

Pillowfighting .............................................................................................. 24

Stipendiat i Sverige ...................................................................................... 26

Bärnstensrummet ........................................................................................ 27

Immigrantmuseet Ellis Island........................................................................ 28

Pepsi hos veterinären................................................................................... 30

Tomas Gösta Tranströmer ............................................................................. 31

Eva Martinsson ............................................................................................ 32

Julafton i 50 steg - helt utan panik ............................................................... 33

INNEHÅLL

STYRELSE

FadderverksamhetGunilla Schorr hjälper dig om du är nyinflyttad och behöver råd för att finna dig tillrätta i vardagen; Tel: 01/ 804 51 07

Solskens-SWEA Anki Bohac, Tel: 01/7072284, bohac@aon.at

SWEA Wiens hemsida: www.swea.org/wien

Medlemsavgiften 2012 är 50 Euro

SWEA Wiens bankkonto:Bank Austria Creditanstalt BLZ 12000, Kontonummer: 00402 063 408

Har du ny adress, telefon-, fax-, mobilnummer? Meddela vår medlemsansvariga Anna Michel, gillervik@yahoo.com

Känner du nyinflyttade svenskor eller svensktalande kvinnor som skulle uppskatta SWEAs nätverk, fester, och kulturengagemang? Erbjud dem medlemskap i SWEA eller skänk ett av våra presentkort.

Din församling i Wien I kyrkan kan Du finna vila och balsam för själen.

I stillheten och gudstjänstfirandet finns möjlighet till mötet med Dig själv, andra och Den som är större än Dig själv.

I kyrkans gemenskap kan Du finna Livets källa och Kärl ekens mysterium.

Välkommen

Se mer på vår hemsida: www.svenskakyrkan.se/wien.

Möjlighet finns även till enskilda samtal/själavård. Naturligtvis har vi tystnadsplikt.

Du hittar oss på Gentzgasse 10, 1180 Wien, portkod: 4293

Glöm heller inte vår årliga julbasar som i år äger rum söndagen den 27 november. Portarna öppnas kl. 10:00 på Campus Brigit-tenau 20, Lorenz-Müller-Gasse 1.

2

SWEA WIEN 2011 STYRELSEOrdförande Åsa-Lena Lööf president(at)swea.org Vice ordförande Elisabeth Alsheimer vicepresident(at)swea.orgGrundare Agneta Nilsson founder(at)swea.orgReg.ordf. VAME Annette Åsberg vame(at)swea.org Reg.ordf. MAME Tina Klintmalm mame(at)swea.orgReg.ordf. OAME Margaretha Talerman oame(at)swea.orgReg.ordf. VEMA Monica Haglund vema(at)swea.orgReg.ordf. MEMA Ann Winstanley mema(at)swea.orgReg.ordf. OEMA Ingrid Westin oema(at)swea.orgReg.ordf. Asien Karin Gibson Nyqvist asien(at)swea.org Övriga Befattningar:Sekreterare Johanna Fagerlund secretary(at)swea.org Skattmästare Anna Engström treasurer(at)swea.orgFondförvaltare Kerstin Eriksson-Splawn kerstin(at)wealthbydesignonline.comJuridisk rådgivare Gita Paterson office(at)swea.orgSpeciell rådgivare Christina Moliteus molicom(at)aol.comAdministrativ chef Katri Olander Serenius adminchef(at)swea.org Administratör Sofia Fransson Krall office(at)swea.orgKansliassistent Helena Litwak office(at)swea.orgWebbredaktör Jessica Sköld webmaster(at)swea.orgRedaktör Swea-Nytt Ginga Sewerin-Olsson sweanytt(at)swea.org Margaretta Simpson sweanytt(at)swea.org Redaktör Forum Elsa Maréchal editor(at)swea.org Annonschef, PR Eva Malm advertising(at)swea.org

Annonsansvarig: Europa adseurope(at)swea.org Amerika Jeanette Setterhag adsamerica(at)swea.orgSWEA Guiden Monica Rabe info(at)sweaguiden.comWebbadresser: SWEA International www.swea.org

International, Inc

SWEA LOKALAVDELNINGAR

EMA = Europa, Mellanöstern, Afrika I Amerikas = Nord-, Mellan- och Sydamerika SWEA International Inc. I 552 S. El Camino Real I Encinitas, CA. 92024 I USA I +1 760 942 1100office@swea.org

REGION VÄSTRA AMERIKAS (VAME)Arizona, Ellinor Ellefson, arizona(at)swea.orgHawaii, Monika Yarbrough, hawaii(at)swea.orgLas Vegas, Marita Kingman, lasvegas(at)swea.orgLos Angeles, Margaretha Laseen, losangeles(at)swea.orgOrange County, Karin Strömberg, orangecounty(at)swea.org

San Diego, Sofia Fransson Krall, sandiego(at)swea.orgSan Francisco, Gun Bolin, sanfrancisco(at)swea.orgSeattle, Ia Dübois, seattle(at)swea.orgVancouver, Lena Normén-Younger, vancouver(at)swea.org

REGION MELLERSTA AMERIKAS (MAME)Austin, Anna Tallent, austin(at)swea.orgChicago, Tina O‘Malley, chicago(at)swea.orgDallas, Pia Wichmann, dallas(at)swea.orgDenver, Camilla Manly, denver(at)swea.orgFlorida, South, Katri Olander Serenius, florida(at)swea.org

Houston, Margret Kollén, houston(at)swea.orgMichigan, Christina Mai, michigan(at)swea.orgMinnesota, Malin Symreng, minnesota(at)swea.orgNew Orleans, Kicki Casano, neworleans(at)swea.orgToronto, Marianne Mannerheim, toronto(at)swea.org

REGION ÖSTRA AMERIKAS (ÖAME)Atlanta, Camilla McKinney, atlanta(at)swea.orgBoston, Maria Persson Gulda, boston(at)swea.orgNew Jersey, Birgitta Odqvist, newjersey(at)swea.orgNew York, Gun Elisabet Dronge, newyork(at)swea.orgNorth Carolina, Sofie Lofors-Läck, northcarolina(at)swea.org

Philadelphia, Ann Charlotte Göransson, philadelphia(at)swea.orgVirginia Beach, Anna Lissnils-Morlock, virginiabeach(at)swea.orgWashington DC, Cecilia Browning, washingtondc(at)swea.org

REGION VÄSTRA EMA (VEMA)Barcelona, Margaretha Bernsten-Persson, barcelona(at)swea.orgCosta Blanca, Gunilla Westerlund, costablanca(at)swea.orgGöteborg, Åsa Norlin, goteborg(at)swea.orgHolland, Barbro Hilwig-Sjöstedt, holland(at)swea.orgIrland, Erika Tiefensee, irland(at)swea.orgLissabon, Jennie Andreasson, lissabon(at)swea.org

London, Rigmor Rutlin, london(at)swea.org Mallorca, Britt Marie Ericson de Batle, mallorca(at)swea.orgMarbella, Rose-Marie Wiberg, marbella(at)swea.orgOslo, Monica Olsson, oslo(at)swea.orgSouth Africa, Marie Wiberg, southafrica(at)swea.orgTelemark, Ulrika Gyllenhammar, telemark(at)swea.org

REGION MELLERSTA EMA (MEMA)Belgium, Anna Karin Madsen, belgium(at)swea.orgBerlin, Kristina von Wrede, berlin(at)swea.orgFrankfurt/Heidelberg, Anita Kasper, frankfurt(at)swea.orgIsrael, Gunilla Minzari, israel(at)swea.orgKöln/Bonn, Susann Stelling, kolnbonn(at)swea.orgLuxemburg, Anna Andersen, luxemburg(at)swea.orgMalmö, Tove Sjövall, malmo(at)swea.org

Milano, Therese Söderström, milano(at)swea.orgParis, Ann-Sofie Cleverstam-Wikström, paris(at)swea.orgRimini, Inger Ljunggren-Maioli, rimini(at)swea.org Rivieran, Elisabeth Carrick, rivieran(at)swea.orgRom, Christina Hallmert, rom(at)swea.orgTunisien, Catarina Holmgren-Mejri, tunisien(at)swea.orgÖrestad, Siv Arvelid, orestad(at)swea.org

REGION ÖSTRA EMA (ÖEMA)Athens, Helene Bankefors-Palaghias, athens(at)swea.orgBudapest, Josefine Larsson, budapest(at)swea.orgDubai, Pernilla Axberg-Karlsson, dubai(at)swea.orgGenève, Eva Törnqvist, geneve(at)swea.orgIstanbul, Helene Fredell, istanbul(at)swea.orgMoskva, Anna Gustafsson Bril, moskva(at)swea.org

München, Erika Sundström, munchen(at)swea.orgStockholm, Josephine Carlsson, stockholm(at)swea.orgVästerås, Pia Edstam, vasteras(at)swea.orgWarszawa, Lisa Zettlin-Lindberg, warszawa(at)swea.orgWien, Eva Jurkowitsch, wien(at)swea.orgZürich, Anna Seefeldt, zurich(at)swea.org

REGION ASIENBangkok, Erika Ng Björklund, bangkok(at)swea.orgBeijing, Anna Centerman, beijing(at)swea.orgHong Kong, Margareta Lindgren, hongkong(at)swea.orgJapan, Jeanette Steenbrink, japan(at)swea.orgKuala Lumpur, Maria Kjellberg-Harkins,

kualalumpur(at)swea.orgPerth, Lisa Jahrsten, perth(at)swea.org Seoul, Hedvig Lunden-Welden, seoul(at)swea.orgSingapore, Ingela Carlsson, singapore(at)swea.org

OrdförandeEva Jurkowitschjurko10@gmail.comTel: +43 1 479 42 93

Vice ordförandeRiitta af Ekenstamriitta.ekenstam@sofiadistans.nuTel: +43 1 318 00 49

MedlemsansvarigAnna Michelgillervik@yahoo.comTel: +43 699 190 493 83

ProduktansvarigEija Greisdorferlothar.greisdorfer@chello.atTel: +43 1 920 72 20

KassörAnne Albertsson anne@albertsson.net Tel: +43 676 500 8015

ProgramansvarigKarin Wassnerkarin_dana@hotmail.comTel: +43 1 276 42 64

ProgramansvarigCecillia Zechnercecilia.zechner@svenskaskolan.atTel: +43 1 320 54 74

Redaktör och annonsansvarig Birgitta Kleisinger Tel: +43/1/876 46 02birgitta.kleisinger@aon.at

Webansvarig, med hjälp av Roma BrattZenka Tabakovic zenka@spray.seTel: +43 699 14 87 20 57

3

Detta år med SWEA lider mot sitt slut och jag kan se tillbaka på en spännande verksamhet, fyllt av både utmaningar

och givande arbete, möten med Sweor från hela världen vid världsmötet i Kuala Lumpur och träffar med många av er vid olika tillfällen här på hemmaplan. Vi har på våra styrelsemöten, som alltid i trevlig „hemma-hos“-miljö, jobbat för att göra det så trevligt som möjligt för er alla, få er att känna hur fint det är att vara en del av DET STORA HELA inom SWEA.När ÖEMAs Regionmöte nästa år kommer att gå av stapeln i Wien hoppas jag att alla vill ta tillfället i akt att deltaga och på så sätt vidga vyerna på vår verksamhet.Pricka gärna redan nu in datumet 4 – 7 oktober 2012 i era almanackor!Innan dess har vi vårt eget årsmöte att tänka på, då det ibörjan

Kära Sweori Wiens lokalavdelning!

Eva Jurkowitsch

av 2012 ska väljas en ny styrelse till SWEA Wiens lokalavdelning. Alla som är intresserade av styrelsearbete ombeds höra av sig till mig i min funktion som sammankallande i valberedningen.Nu när höst mörkret kryper in på oss hoppas jag att ni som jag har upplevt en skön sommar med allt som en sommar ska bjuda oss med svenska rötter: salta bad, glass, blomsterängar och hödoft, kanelbullar och kräftor och västerbottenost och kantareller och lakrits och, och ,och...... Förskräckligt vad det blev mycket att äta! Men jag har ju ett par veckor kvar till smalmaten innan det är dags för julgodis.

Ha det GOTT allihopa!

Karin, Anne, Eija, Eva, Birgitta, Riitta, Roma. Cecilia, Zenka och Anna var inte med.

44

Tänker på resan till Rom med mitt barnbarn Linn (nitton år). Då åldersskillnaden är 50 år mellan oss, så var det ett äventyr

egentligen. Hur skulle det gå? Kanske någon SWEA känner igen detta? Dagens ungdom (tonår) packar inte upp resväskan, bär minikjol och stringtangas! Framme vid hotellet bad jag Linn att packa upp och även hänga upp, då jag inte tagit med något strykjärn! Sagt och gjort, det fungerade. Att det sedan bara blev två galgar över till mina saker, ja det var bara att acceptera och lösa på bästa sätt! Vad betr. minikjol och stringtanga, fick jag be Linn att böja på knäna och vara rak i ryggen när hon skulle bocka sig. Annars ser man ju hela rumpan på dig. Hjälp vad jag kände mig ”mossig” och gammalmodig med den blick jag fick av henne!!!Vi tog en buss till Colosseum, vilket många andra också bestämt sig för. Det var ca +35°C och mycket lite skugga, men många trappor att klättra i. Jag klarade detta och det var värt mödan. Helt fantastiskt var det att se det antika Rom. Utanför Colosse-um befann sig ett flertal s.k. ”Gladiatorer”, som gärna ville bli fotograferade (med eller utan oss), men givetvis mot betalning. Jo tack, det kunde vi avstå från. Då solen gassade på oss och värmen var enorm, försökte en försäljare av parasoller att göra affär med oss. Parasollet var av enkelt papper, och han begärde åtta Euro för det. Många turister köpte, men snåla Anki ville inte betala ockerpris och sa nej. Priset blev då fem Euro, men då blev jag fräck och sa, o.k. En Euro. Det blev slutligen två Euro. Undrar vad det egentligen kostar?? Lite kul hade vi med köps-låendet, och nu hade vi skydd mot solsting. Nästa prisschock uppleve vi då vi var törstiga. Där begärde man för en liten flaska kallt vatten fyra Euro medan en flaska varmt vatten gick för 50 cent!! Tala om affärssinne eller är det fräckhet?? Nu tog vi oss tillbaka till hotellet för en liten siesta. Oj vad det var skönt, inte alls någon dum idé.På kvällen ”snofsade” vi upp oss och gick ut och åt en härlig middag.Nästa dag planerade vi att titta på bl.a. Forum Romanum och ”Tårtpalatset” (Vittorio Emanuele Monument). Hela dagen var vi och tittade på sevärdheter. Fram emot kvällen hamnade vi på Campo dé Fiori (en underbar piazza). Där intog vi en pizza och njöt denna till musik från några gatumusikanter och insöp den ljuvliga atmosfären runt om oss.Dagen därpå var det bl.a. Pantheon, Fontana di Trevi, Spanska Trappan och Piazza Navona som lockade oss. Naturligtvis kasta-

Sommartankari höstmörkret

Anki + Linn de vi en slant i Fontana di Trevi. Enligt en sägen skall man hålla myntet i höger hand och kasta det baklänges över sin vänstra axel. Tror ni det fungerar? På Piazza Navona slog blixten ner! D.v.s. Linn blev störtförälskad i en gatukonstnär, som hette Leo. Det fanns gott om dem. En del ritade karikatyrer, andra porträtt eller tavlor med Rom-motiv. Denne Leo döpte jag om till Leonardo da Vinci och han ville nu teckna ett porträtt av Linn. Så blev det. Efteråt ville han dock bjuda Linn på ett café (inte farmor). Ja, vad gör man, jag tillät henne att gå iväg med Casanovan, men för säkerhets skull satte jag mig på cafét bredvid, så jag kunde iaktta dem!! Där kunde jag se turturduvorna, hålla handen, puss, puss och ett evigt (djupt) tittande i ögonen på varandra.När sedan Linn kom till mig, då tindrade hennes ögon, och hon berättade vad Casanovan sagt i hennes öron. Jag höll på att tappa hakan, men försökte att inte visa det. Detaljerna ska jag bespara er, men det var näst intill otroligt. En ganska komisk situation blev det, Linn svävade på moln och var lycklig medan farmor var mindre begeistrad. Jag lät henne sväva omkring i sitt lyckorus, tids nog kan jag tala om vad jag egentligen tyckte om denne Leonardo da Vinci. Så här i kanten kan jag dock medge, synd att jag inte var 50 år yngre!! Han såg nämligen oförskämt bra ut!! Hemresan blev ett evigt bla. bla. bla, så jag trodde mina öron skulle trilla av till slut! Temat, ja gissa?Rom-resan var och blev mycket lyckad och jag är inte så lie stolt över, att hon orkade med sin ”mossiga” farmor. Vi hade jättekul tillsammans. I skrivande stund känner man tydligt att hösten är här. Och snart är det också dags för julförberedelser. Tänk när vi kan se adventsljusstakar och stjärnor lysa i fönstret (och inne). Det gör gott i mörkret, eller hur?

Önskar er alla en God Jul och ett Gott Nytt År!

55

SYSTER ANNA-LENA PETERSONS VERKSAMHET I WIEN

1938 – 1988För en yngre genera-

tion svenskor i Wien och för andra, som inte hade möjlighet att lära känna syster Anna-Lena Peterson, denna beundransvärda svens-ka kvinna, vars livsverk är alldeles för lite känt, både i Sverige och i Österrike, vill jag berätta något om hennes 50-åri-

ga verksamhet i Wien och därmed kanske bidraga till att det arbete hon utförde här inte faller i glömska.

Anna-Lena Peterson var född 1904 i Halland och utbildad dia-konissa. Hon hade arbetat som föreståndare på ett barnhem i Alingsås, när hon 1938 blev ombedd att resa till Wien för att arbeta för Svenska Israelsmissionen, som bedrev sin verksam-het på Seegasse i 9.e distrikt et. Här möttes för första gången i Österrike judar och kristna i diskussion, bibelstudium och gudstjänst, i barn- och ungdomsverksamhet och här uträttades socialt arbete. Vid Hitlers ockupation av Österrike 1938 fanns det på Seegasse en stor församling bestående av kristna och judar.

Syster Anna-Lena har berättat om vilken bild, som mötte henne, när hon i juli 1938 kom till Wien: På alla offentliga byggnader vajade hakkorsflaggor, överallt på gator och torg fanns unifor-merade män. På Seegasse hade beväpnade soldater trängt in i huset, beslagtagit kassan, bankböcker och annat material, som intresserade dem. Men med en viss ändring av arbetet och under Gestapos kontroll kunde det svenska hjälparbetet fortsätta tillsvidare.

För tusentals förföljda och jagade människor blev nu Seegasse en verklig tillflyktsort. Lokalerna fylldes varje dag av hjälpsökande, ångestfyllda människor. Söndagsgudstjänsterna måste hållas 2 gånger. Här kände de förföljda sig trygga och här skapades en gemenskap, som syster Anna-Lena betecknade som unik, en gemenskap, som hon varken tidigare eller senare hade upplevt. Det var i denna anda, som uttrycket „Seegassengeist“ präglades. På Seegasse fanns en utvandringsavdelning, där alla skulle registreras och där människorna fick hjälp med pengar, pass, utresetillstånd och även inresetillstånd till andra länder, vilket var nödvändigt för att få resa ut från Österrike och Tyskland.

Efter den s.k. „Rikskristallnatten“ i november 1938 blev läget värre, både för de hjälpande svenskarna på Seegasse och för de hjälpsökande. När Anna-Lena en dag kom hem efter ett sjukbesök brann ett bål framför det judiska sjukhuset, som låg mittemot Seegasse 16. Uniformerade män hämtade böcker och annat inne i huset och kastade allt på bålet och lastbilar förde bort äldre män. Allt detta iakttog medhjälparna på Seegasse helt maktlösa genom ett fönster på Missionen.

Då och då kunde man intervenera i fängelser och hos olika myndigheter, man lyckades t.o.m. någon gång få ut en skyddsling från ett koncentrationsläger, men efter krigsutbrottet 1 september 1939 blev det allt svårare.

I februari 1939 ledde Anna-Lena en barntransport till Sverige, där fosterföräldrar väntade på 60 barn som fått inresetillstånd. Hon fick vid avresan bevittna de svåra avskeden för barn och föräldrar, för många av dem ett avsked för alltid.

Efter ett kort uppehåll i Sverige kom Anna-Lena tillbaka till Wien och arbetet på utvandringskontoret fortsatte. Sommaren 1939 blev hon föreståndare för „Schwedenheim“ i Klosterneuburg-Weidling. Det var en stor villa, som ägdes av Israelsmissionen och ursprungligen tjänade som fritidshem för Svenska Missionens medarbetare, men som nu blev en tillflyktsort för äldre, ensamma människor och för sådana, som förlorat sina hem. Det var ingen lätt uppgift Anna-Lena hade därute: Fanatiska nationalsocialister som grannar, en SA-man som läkare, varje vecka nya paragra-fer, som inskränkte friheten. Alla judar hade utegångsförbud på kvällen och efter krigsutbrottet infördes ransoneringskort. På judarnas kort var ett stort „J“ stämplat och med dessa kort var det inte mycket man kunde köpa. På natten förekom ibland stenkastning mot fönstren i Schwedenheim och en gång kom polisen och hämtade alla radioapparaterna där. De lämnades senare tillbaka efter ett telefonsamtal från den svenske prästen på Seegasse med polispresidenten i Klosterneuburg med hänvisning till att det var svensk egendom och med hot om att statspolisen i annat fall skulle kontakteras. Det fanns givetvis också hjälpsamma människor, men hjälpen måste ske i det fördolda för annars var dessa personer i fara. Anna-Lena berättar om livsmedel, som gömdes i diken och under buskar och som hon fick hämta efter mörkrets inbrott. När någon på hemmet blev sjuk, var det också svårt att få in dem på något sjukhus. Läkarna vågade inte ta emot judar och på det judiska sjukhuset kunde det hända att man vägrade att ta emot en kristen jude.

Syster Anna-Lena Peterson

6

Under våren 1941 blev förhållandena ännu svårare. Israels-missionens verksamhet hade fått Gestapos uppmärksamhet riktad mot sig och på Gestapos befallning inställdes under juni månad all verksamhet. Den sista gudstjänsten på Seegasse ägde rum den 15 juni 1941. Sedan lämnade alla medarbe-tare Wien utom syster Anna-Lena, som fått tillstånd att stanna ytterligare tre månader för att avveckla Schwedenheim, som sedan stängdes den 15 oktober. Invånarna där flyttades över till Seegasse, som blivit sjukhus och ålderdomshem för kristna och judar utan konfession. Anna-Lena försökte, med hjälp av ett rekommendationsbrev från det svenska legationsrådet, att få sitt uppehållstillstånd förlängt, men på passmyndigheten fick hon till svar ett ovänligt „vi behöver er inte längre här“.

Den 25 november 1941 var hon så tvungen att lämna Wien och ta avsked av alla, som hon delat nöd och ängslan med och som hon nu inte längre kunde ge någon tröst och hjälp. Under dessa år, 1938-41, hade medarbetarna på Svenska Missionen lyckats rädda ca. 3 000 människor genom utresa till Sverige och andra länder.

Efter att under krigsåren i Sverige ha arbetat med finska barn och efter krigsslutet för flyktingar från koncentrationslägren, vilka genom Folke Bernadottes räddningsaktion funnit en fristad i vårt land, blev Anna-Lena till sin stora glädje i januari 1946 åter kallad till Wien, denna gång av „Rädda barnen“. I mars detta år kom hon till Wien med en stor lastbilstransport efter en äventyrlig resa genom ett sönderbombat Europa. Här började nu för henne ett nytt arbete, i första hand utspisning av svältande barn i åldern 3-11 år. 70.000 barn fick 6 dagar i veckan en varm måltid genom „de vita änglarna“, som svenskorna kal-lades av wienarna. Kläder och skor delades också ut från ett stort klädlager i Palais Liechtenstein. All denna hjälp kom från Sverige och detta arbete pågick i 4 år.

Samtidigt försökte Anna-Lena hjälpa dem, som överlevt Hitlers utrotningskrig och kommit tillbaka. Det var människor som förlorat allt och var i stort behov av praktisk hjälp, men som också behövde någon, som kunde lyssna och ge hopp. De fann åter vägen till Seegasse, som varit deras tillflyktsort och andliga hem under flera år. Där återupptogs gudstjänsterna, ledda av Wien-präster och människor från hela Wien kom till Seegasse. Kapellet var så fullt att man fick ställa upp stolar i kapprummet utanför. Och återigen blev „Seegasse-andan“ levande. För de gamla, som hade det särskilt svårt, byggdes missionens ålder-domshem i Weidling om, så att det kunde ta emot fler personer än före kriget. Huset hade blivit ganska förstört, då det varit förläggning för ryska soldater. 1958 återinvigdes det och Syster Anna-Lena blev åter föreståndare.

När syster Anna-Lena pensionerades 1974 lade Svenska Missio-nen ned sin verksamhet i Wien. 1972 hade huset sålts till den

österrikiska evangeliska kyrkan, men Anna-Lena kunde stanna kvar i sin våning. Nu fanns det emellertid en annan grupp, som fått ett hem på Seegasse. Efter kriget hade det vuxit fram en liten svensk koloni i Wien, som i början främst bestod av de svenskor, som deltagit i hjälparbetet, men som på grund av giftermål hade stannat kvar här. De hade först träffats regelbundet på Cafe´ Landtmann, men dessa träffar förlades 1965 till Anna-Lenas rymliga hem på Seegasse och här fick vi komma tillsammans en gång i månaden ända fram till 1988, då Anna-Lena flyttade tillbaka till Sverige. Det kunde vara upp till 40 personer samlade vid dessa „onsdagsträffar“, som de allmänt kallades. För många

7

av svenskorna var detta enda möjligheten att komma i kontakt med andra landsmän och dessa träffar fyllde därför en viktig social funktion. De bidrog också till en sammanhållning mellan kolonins äldre och yngre medlemmar, men även mellan olika grupper av svenskar såsom fastboende, industrifolk, anställda på ambassaden, studenter m.fl. Där samlades vi också till Lucia- och julfester.

Nu var Anna-Lena pensionär, men åter väntade nya uppgifter på henne. 1973 påbörjades en kyrklig försöksverksamhet i Öster-rike och genom Anna-Lenas förmedling stod Messiaskapellet på Seegasse till vårt förfogande, då gudstjänster hölls. Efteråt kunde alla samlas vid kyrkkaffe i Anna-Lenas hem och genom denna gemenskap växte församlingen så småningom fram. Så lades grunden till dagens Svenska Kyrka i Wien och Anna-Lena bidrog i mycket stor utsträckning till att detta kunde ske.

Kyrkans julbasar, idag en institution, kom även den till stånd med Anna-Lenas hjälp och medverkan. När vi 1978 började förbereda den första basaren, stod hennes hem åter till förfo-gande, eftersom kyrkan då inte hade några egna lokaler. En gång i veckan under hösten samlades en skara entusiaster runt

hennes stora kaffebord. Även de följande åren fram till 1986, då kyrkans aktiviteter förlades till Gentzgasse, var mötesplatsen för basarmedarbetarna Seegasse 16. Anna-Lena Petersons hela liv och verk präglades av människo-kärlek, uppoffring och viljan att hjälpa andra. Hon lämnade ett tryggt liv i Sverige för att i ett ofritt land hjälpa hemlösa, rättslösa och förtvivlade människor. Hon var en modig och stark kvinna och kom att betyda oerhört mycket för många människor. Jag skulle önska att minnet av hennes livsgärning hålls levande i Wien.

Till sist ett citat ur Dag Hammarskölds „Vägmärken“, vilket Anna-Lena själv tyckte passade in på hennes eget liv: „Någon lade skytteln i min hand, någon ordnade trådarna så att mönstret kom fram.“

Anita Kager

Denna artikel bygger på vad jag personligen hört syster Anna-Lena berätta vid privat samvaro och vid föredrag i större sammanhang. Anna-Lena Peterson dog i Göteborg 1990.

Mamma svensk, pappa österrikare och lilla jag – hur blev det med mig?Det ska jag tala om för dig!Aldrig riktigt bott i Sverige, flyttat runt som barn med mamma och pappaHur ska detta klaffa?

Trebarnsmamma nu, med filipinsk man, boende i USADet låter väl bra?Svenska kulturen sitter djupt i hjärtat inneDet är som mitt sjunde sinne.

Jag pratar svenska med mina barn så klartVarför är för mig uppenbart!Mamma och barn ska prata det som känns rättDå blir det naturligt och lätt.

Tyska tänker jag när jag är rationellFör enbart tyska skolor har utbildat mig till en intellektuell.

Engelska flyter och är ett språk så rikt och braFör att kommunisera behöver man ej geografiska gränser dra.Mitt nya yrke som coach jag helst på engelska genomförDå nyanser jag kan uttrycka som stor skillnad gör.

Hur upplever jag Amerika som svensk kvinna och mamma?Vill jag i detta land för alltid stanna?Frågan kan ej besvaras med ja eller nejFör det kan ständigt ändra sig.

Amerikaner kan för oss européer kännas ytliga iblandDe har helt andra synpunkter i detta enorma land.De lever mycket för stundenOch går inte alltid saker på grunden.

En amerikansk väninna till mig en gång saVarför måste allting hålla längre än vi upplever som bra?Varför inte släppa det förflutna om det ingen nytta görBara för att vi kännar att det är vår förpliktelse och att vi bör.

Andrea Wimpissinger Alafriz

Jag som svensk/österriksik själ Känner att så kan man inte leva väl.På arbetsplan är de tuffa och vänder kappan efter vindenDet känns som man fått en smäll på kinden.

Hur blir man vän med en amerikan?Inte visste jag när jag inte var van.Nu vet jag mer och förstår och accepterar deras sättFörstår att det varken är fel eller rätt.

När man är sjuk och behöver sina vännerFår man hjälp av alla man kan tänka sig och känner.De kommer med mat, och organiserar stödSå man befinner sig aldrig i nöd.

Jag uppskattar att de tar intiativ och kan ageraI stället för att vänta och bara “reagera”.

En amerikan vill vara omtyckt och är inte lika ärlig som viDe vill i ditt minne med postiva tankar förbli. Jag gillar det starktVarför måste vi svenskar alltid kritisera så skarpt?

När jag längtar till Sverige och svensk kultur Tar jag mig en liten IKEA tur.SWEAs nätverk skänker trygghet åt migSom är en global svensk tjej.

Med mina resor till Sverige och Österrike varje årMed ett ben på båda kontinenter jag står.

Andrea Wimpissinger Alafriz

rötter

Svenska

9

Min dotter nummer tre frågade för ett

tag sedan, när hennes två småttingar och vardagen i allmänhet strapatserade hennes nerver: „Hur gjorde du, mamma, med oss fyra och jobb och allt???“Jag svarade spontant att jag inte vet, jag hade aldrig tid att fundera över det. Men nu så här i mycket mogen

ålder, med fyra vuxna barn och sju barnbarn, mannen och jag själv glada pensionärer, sätter jag mig ner för att reflektera över hur det var att komma till Österrike som tjugoårig medicinstu-derande, gifta sig med en österrikisk, alltså icke-svensk man och uppfostra både honom och fyra barn i svensk anda.Att vi är tidigt präglade av uppväxtens värdeföreställningar och barndomshemmets förebilder, gör att man som tjugoåring ibland tror att alla andra delar ens egna „självklarheter“.Att vi skulle klara av disken tillsammans, i tider då diskmaskinen inte hade gjort sitt intåg i de flesta kök, var för mig en sådan självklarhet. Min man kunde jag lätt övertyga med förslaget att om han föredrog att diska själv varannan vecka istället så var det inget problem för mig. Min stackars svärmor hade svårare att

vänja sig vid att hennes ende son stod vid diskbän-ken. Men även hon var till sist riktigt imponerad av att han kunde så mycket som han aldrig förr hade fått tillfälle att bevisa. Ändå hade vi våra kul-turkrockar ibland,

då mannen vid min sida kunde utbryta i förtvivlad klagan över min förbaskade svenska uppfostran.Det var denna som gjorde att jag självklart! skulle fullborda mina studier även när vi fick barn. Jag släpade med vår förstfödda till universitetet, pluggade mycket hemma och fick hjälp av farmor och farfar med barnvaktandet i slutfasen innan tentorna. Så lyckades jag bli klar med utbildningen och promoverade 1975, då gravid i sjunde månaden med dotter nummer tre.Vid det laget hade maken självklart lärt sig byta blöjor, koka välling och läsa godnattsagor. Det var minsann också bra så, för när jag nu började jobba på sjukhus hade jag ju nattjourer minst fyra gånger i månaden och då hade mannen „jour“ därhemma.Vi anställde en ung barnflicka, som kom på dagtid. Hon var bara 15 år när hon kom till oss, var en underbar glad och

Att få det att fungera....

Eva Jurkowitsch

kompetent person, som stannade tills våra barn var stora nog att klara sig utan henne. Hon var mammaledig ett tag , men kom sedan tillbaka med sin egen lille son. Det kändes lite som att bli mormor för första gången.Jag fick anställning på Universitetskliniken, där jag började min specialistutbildning till dermatolog. Min dåvarande chef, trodde säkert att jag som trebarnsmamma inte skulle ställa till besvär med fler ledigheter, men bara ett år senare var vår son på väg och den chockade chefen vägrade att anställa kvinnor en lång tid efteråt. Vardagslivet gick sin gilla gång om bara alla var friska och krya, särskilt barnflickan.Ibland kunde det strula till sig ordentligt, som när lillpojken fick meningit, mannen halkade i snöglappet på trottoaren en julaftons eftermiddag, fick hjärnskakning och glömde var han gömt julklapparna. Vi hittade en del av dem framåt mars och alla tillfrisknade igen.En händelse som satt sig i minnet är att jag en gång , av en anledning jag inte minns idag, satte mig rätt ner på köksgolvet och deppade. När familjen kom och frågade, vad är detta?, svarade jag , det är en sittstrejk! Detta var något så ovanligt och betydelsefullt att alla fyra barnen instinktivt var sams och höll ordning i barnkammaren i alla fall i ett par dagar. Mannen lärde sig tyvärr inte laga mat. Det väntar jag fortfarande på.

10

Amma tills barnet är två – tre år

eller flaskmata från födseln? Sitta hem-ma med mysbyxor och gosa med bebi-sen eller läppja på ett glas vitt vin i en bar i högklackade skor, medan den lilla sover i vagnen? Ta så lång föräldraledighet som möjligt eller hyra in en

barnflicka och åka på tjänsteresa bara ett par dagar efter för-lossningen? Hur ska en god mor vara? Ämnet polariserar och har enorm sprängkraft.

När jag blev gravid, satte ett enormt tankemaskineri igång. Yrsel av både lycka och stolthet blandades med orosmoln om bl.a. hur jag skulle kunna förena min yrkeskarriär med ett litet barn? Mycket snabbt bestämde min man och jag oss för att vi båda även i fortsättningen skulle fortsätta att jobba, men ändå försöka balansera vårt nya liv på ett sätt som passar oss personligen allra bäst. Mitt val har säkert präglats av min uppväxt i Sverige, samt syskons och svenska vänners sätt att axla kombinationen av karriär och familjeliv. Jag siktade på att göra likadant, fastän jag inte bor i Sverige utan i ett betydligt mer konservativt land, där bl.a. religionen fortfarande har starkt inflytande i vardagen.

Jag hade dock aldrig kunnat drömma om att graviditet och moderskap skulle väcka så starka känslor. De som redan har fått barn tycker att de vet hur saker och ting är och att de har ett slags mandat om att säga hur andra ska göra. Det berör allt från hur länge barnet bör sitta i barnbilstolen eller om det ska ha kudde eller inte i sängen, till vilken tid det är ok att hämta barnet från dagis. Framför allt är det kvinnor som gärna vädrar sina åsikter. Som nybliven mamma är man extra känslig och tar lätt åt sig av de kritiska kommentarerna. Med tiden kommer dock en viss rutin och allting runt omkring en kommer i ordning. Man växer in i sin roll som mamma – den roll som man har valt – och känner en allt större säkerhet i den.

På senare tid har det i medierna skrivits mycket om att pap-paledigheten har ökat markant. Framför allt pga. den nya inkomstbaserade föräldraledighetsmodellen. Ändå är det enligt min mening långt kvar innan pappaledigheten betraktas med samma självklarhet som i Sverige. Fortfarande idag berättas det i vår bekantskapskrets, att pappor som vill stanna hemma med sitt barn, bemöts av fullständig oförståelse och irritation av sina chefer. En annan synpunkt är den stora inkomstskillnaden mellan män och kvinnor i Österrike, som tidigare omöjliggjorde valet att vara pappaledig, eftersom kvinnans lön ofta inte räckte till

för att täcka alla fasta kostnader. I Österrike finns det idag 5 olika varianter av föräldraledighet att välja mellan.

30+6 mån. (436 EUR per månad)Stannar endast en förälder hemma med barnet, och delas ledigheten inte upp mellan båda föräldrarna, kan man endast stanna hemma tills barnet är 30 månader, dvs. 2 ½ år. Om ledigheten delas upp mellan båda föräldrarna, kan man stanna hemma tills barnet är 36 månader. Hur ledigheten delas upp spelar ingen roll.

20+4 mån. (624 EUR per månad)

15+3 mån. (800 EUR per månad)

12+2 mån.(1000 EUR per månad)

12+2 mån.(inkomstbaserad, dvs. 80 % av sista nettolönen per månad, dock max 2000 EUR)Denna variant är ny och finns sedan januari 2010.

Den sistnämnda modellen är den som passar min man och mig bäst. Vi stannar hemma tills dottern har blivit 14 månader gammal och vi har delat upp tiden mellan oss båda. Jag stannar hemma de 10 första månaderna, min man de 4 sista. Sedan kommer hon att gå på dagis (Krippe), där hon redan anmäldes under graviditeten.

Vi har gjort erfarenheten att även om den nya ledighetsvarianten har lanserats för över 1 ½ år sedan, har resten av infrastruk-turen inte hängt med. Dagisplatser för riktigt små barn finns inte överallt och skulle man ändå finna en, så är dessa mycket begränsade och man får stå i kö. Orsakerna är många: inte alla väljer den nya ledighetsvarianten, otillräckligt med pedagoger för de yngsta barnen, samt begränsad acceptans för förny-elser. Flera av de pedagoger, som vi talade med när vi letade dagisplats åt vår dotter, tyckte att hon är på tok för ung för att bli ”bortlämnad” så tidigt. De rekommenderade att vänta tills hon är minst 2 år gammal innan hon ska börja gå på dagis.

Österrike befinner sig i ett vägskäl. Regeringen satsar stora resur-ser för att marknadsföra och förverkliga jämställdhet, framför allt pappaledighet och att utjämna löneskillnaden mellan män och kvinnor. Det debatteras i media, det hålls föredrag, det bloggas och diskuteras i ”kaffehusen”.

Men för att ändra själva det österrikiska samhällets syn på saken, kommer det enligt min mening säkert att ta en hel generation innan Österrike har nått fram till ett läge, där t.ex. Sverige befinner sig idag.

Modern svensk mamma söker sin roll

Karin Wassner

11

©Foto: Michael Rausch-Schott, Copyright: Belvedere

Belvedere och „21er Haus“Österrikisk konst i interna-tionell inramning finner du i Obere Belvedere från medel-tiden till 1945. Sommarens nyhängning bjuder in dig till en spännande resa. Ett nytt delmål hittar du redan i bot-tenvåningen på avdelningen

modernt klassiskt och mellankrigstiden med bl.a. expressio-nism och exilkonst.Belvedere äger en omfattande samling av Gustav Klimts mål-ningar. Klimsts berömda tavla „Kyssen“ har nu fått en central plats i Obere Belvederes största utställningsrum. En orsak är väl jubileumsåret 2012. www.klimt2012.infoFrån mitten av november kan du fortsätta konstresan från 1945 fram till i dag. Belvedere öppnar det ombyggda muse-et „21er Haus“ på Arsenalstrasse 1 i tredje stadsdelen. Själ-va huset är en kub av stål och glas med ett centralt rum för visningar. Dessutom artotek, barnateljé, Wotruba stiftelsens skulpturer och en restaurang. Öppningsutställningen visar installationer av bl.a. Andrea Fraser, Marcus Geiger och Florian Hecker. Därtill kommer konstnärer som t.ex. Oswald Oberhuber, Sofie Thorsen samt Christoph Schlingensief. Expon pågår till 8.1., öppen 10-18, onsdag till söndag. www.21erhaus.at

Kultur i Wien

Gunilla Vyskovsky

Essl med färgFör första gången visar Leipzig-konstnärerna, äkta paret Rosa Loy och Neo Rauch, sina arbeten tillsammans. Expon i Essl museet omfattar circa 80 verk: färgstarka, detaljrika, drama-tiska. Neo Rauchs bilder är ofta en samling berättelser. Han har en egen stil som inte alltid är lätt att förstå. Kraftfulla färger samt personer i klädsel från olika tidsepoker. Det gör utställningen spännande. Man stannar upp och lånar kans-ke en av museets bärbara stolar för att bättre kunna betrakta bilderna.Rosa Loy har en mera dämpad färgskala. Den passar väl till hennes mytologiska och gåtfulla motiv. Rosa Loy riktar sin uppmärksamhet mot kvinnor och kvinnlighet. Figurerna i bil-derna uppmanar med blickkontakt betraktaren att reflektera över kvinnans olika roller.

Till Essl museet i Klosterneuburg går en gratis, lila pendelbuss från Wiens centrum, Albertinaplatz 1. Samlingen är öppen tis-dag till söndag 10-18, onsdag till 21. www.essl.museum

mumok i MQ110 år av konst upplever du i det nya mumok – Museum Moderner Kunst Stiftung Ludwig Wien. mumok ingår i Muse-umskvarteret (MQ) i Wiens centrum. Nu fyller MQ 10 år, samtidigt har mumok förändrats och moderniserats. Den nya expon visar nästan 250 verk: klassiskt modernt, 1960- och 1970-talet, aktuella perspektiv inom film-, foto- och video-konsten. Några namn: Pablo Picasso, Andy Warhol, Roy Lich-tenstein, Jeff Wall och Frank West.Visningen innehåller även önskningar om verk museet gärna skulle äga. (Därför heter den aktuella utställningen „Museum der Wünsche“.) Här hoppas man finna finansiärer. Ett dylikt initiativ tog Moderna Museet i Stockholm redan år 1963. På mumoks önskelista står 37 verk. mumok vill gärna ha t.ex. Cindy Shermans färgfoto och Dan Flavins monument gjort av elektriska lysrör.Ett stort antal förändringar har gjorts i museet. På nivå 3 finns nu en bio. Programmet omfattar både filmer och diskussioner. Dessutom, eftersom det rör sig om ett multifunktionellt rum, kan både dans och musik framföras. Det nya cafeet bjuder på lätta rätter och „take away“. mumok har också fått en barnklubb för medlemmar mellan 4 och 12 år. Barnklubben har speciellt program under weekenden. mumok är öppet mellan 10 och 19, tisdag till söndag; torsdagar till 21 och måndagar 14 till 19. www.mumok.at

12

Kultur i Wien

Kultur i WienEssl Museum

Piet Mondrian, Komposition mit Doppellinie und Blau, 1934

Cindy Sherman, Untitled 464, 2008

Portrait Rosa Loy und Neo Rauch©Foto: Barbara Klemm

Kultur i WienAndy Warhol, Orange Car Crash, 1963

„Driftsdirektör.“ Bara titeln för tankarna till nån sån där tjock bruksdisponent från 50talets Lessebo, i gulmålad villa, blå kavaj med guldkn-appar, massor med kosing och fingrar som korvar.

Men inte har jag något gulmålat i Lessebo inte, ingen kosing – och att säga att jag har korvafingrar vore ein himlastormande orättvisa.Nä’, jag sitter i Linz på Landestheatern och här arbetar jag som driftsdirektör, chefdisponent och dagisfröken i personalunion.– Och det var hur jag kom hit, vi skulle tala om – fast jag kom av mig redan i förra nummret av Sweatidningen.Anyhow.Att studera solosång på Mozarteum, som jag gjorde – visade sig vara en adekvat början på alltihopa.Jag kom alltså resandes med tåget till Salzburg en oktoberdag 1977, till skillnad från Karlsson i Hemsöborna hade jag inte ett Höganäskrus med brännvin i en svångrem om halsen, men väl en tub Kalles Kaviar i beautyboxen, jag var 19 år gammal, svenskt jordad och vilt besluten att bevisa för världen att den nordiska röstklangen är den bästa tänkbara. Inträdesproven gick bra, jag blev upptagen på Mozarteum och ystra efter den framgången, gick vi nyintagna studenter på Heurigen samma kväll, för att fira våra framgångar. Det bjöds på Sturm. Denna för mig ditintills okända dryck smakade inte bara jätte gott – den smakade kriminellt jättegott och jag hinkade väl i mig ungefär tre rejäla glas.Intet ont anande för jordad eller inte: gissa vem som mådde tjyvens i fyra dygn efter. Alla som någonsin gått i närkamp med den drycken vet vad jag talar om. Vilken tur då att jag inte gick på Heurigen innan inträdespro-ven till solistklassen – för då hade jag aldrig blivit antagen på musikhögskolan och aldrig kunnat bli driftsdirektör, med inbyggd chefdisponent och dagistant 30 år senare.Studierna gick alldeles utmärkt. I och för sig kan jag inte komma ihåg att vi studerade – vi rumsterade mest runt, juvenilt egotrippa-de som vi var. Min lärare i sång var en charmerande rackare med håret fastsprayat bortifrån nacken hela vägen fram över flinten. Han levde alltid rövare och föregick till vår förtjusning permanent med dåligt exempel. Rudolf Knoll.Sångtekniskt sett var hans undervisningsmetoder en aning kufiska, imaginärt skulle man bita i ett äpple och samtidigt få en orgasm– Då satt TONEN som den skulle. Jag menar: hur i helvete ska det gå till ?

Med Kalles i bagagetDe var rysligt snälla mot mig på Mozarteum, gav mig stipendier, beröm och extralektioner, vem vet kanske de ville bli av med mig så fort som möjligt. I synnerhet professorn i generalbasspel (ett ämne lika roligt som tapetklister) blängde alltid surt när jag kom insvassandes till lektion– jag tror han drog en lättnadens suck när han äntligen blev av med de där svenska äppelkinderna på pianopallen.I vilket fall som helst lyckades jag klämma in en utbildning som egentligen tar sex år på bara fyra; fråga mig inte hur.Jag examinerades ut och lämnade Salzburg bakom mig för att nu utöva det jag hade drömt om ända sedan mormor klädde ut sig till jultomte: att själv få agera på scen och att sjunga opera. Alltså ner med kaviartuben i kofferten i igen och iväg till Bre-merhaven i Nordtyskland. Där bodde jag i ett litet kyffe, där sjöng jag den ena rollen efter den andra, och där träffade jag min man. En blåsig förmiddag (det blåser alltid i Bremerhaven!) kom han inklivandes i teater-kantinen, i vadlång lädertrench, axellångt hår och ett suspekt leende på läpparna. Att såna typer får springa lösa, hann jag att tänka innan han styrde kosan mot mitt bord och med en älskvärd bugning presenterade sig som regissören av Don Pasquale som var min kommande produktion. Och sen var det klippt. Jag hade inte en chans mot en man som kunde prata så mycket, så roligt och så fort i timmavis. Utan att upprepa sig. Vi startade ett samtal, en dialog som fortfarande pågår, 28 år senare, även om jag nuförtiden använder mig av öronproppar. För Guds skull: naturligtvis bara om nätterna.Jaha och så blev det bröllop och återbördande till Salzburg varifrån min man kom (vilket märkvärdigt sammanträffande!) från en stor familjeklan där alla tävlade om att hålla låda. Jag fick inte en syl i vädret på sju år för alla mostrar, mormödrar, morbröder, tanter, syskon, kusiner och bryllingar som gullade med mig. 1988 fick vi en son, varpå alla mostrar, mormödrar, morbröder, tanter, syskon, kusiner och bryllingar omedelbart koncentrerade sitt gullande på honom. Med min sång hade det fått gå lite som den kunde – operetter, turnéer, konserter, undervisning och annat fnattande. Så efter några småbarnsår tyckte jag att nu får det bli lite ordning och reda på ritningarna och jag styrde kosan mot universitetet igen. Det kan ju inte vara värre än generalbasspel i alla fall tänkte jag, när jag stegade iväg till de första lektionerna i kulturmanagement och företagsekonomi.

Kära vänner, det VAR värre än generalbasspel – bokföring är så deprimerande att öronen ramlar av och inte kan man fuska heller. Men nu stundade nya tider, jag hade bestämt mig för kulturmanagement och dessutom redan betalat årsavgiften. Gnosjö byggdes inte på en dag vet ni - så jag … fortsatte.

Hur mycket är klockan? Har jag babblat för länge igen? Urschäkta!! Ses vi i nästa nummer eller har ni somnat?

Helene von Orlowsky

14

När jag var barn och pappa jobbade för SAS flyttade vi runt, först i Sverige och sen i Asien. Jag lärde mig att det alltid fanns nya fester och helger som oftast var roliga. En del var mycket lukrati-va, Kinesiskt Nyår t. ex då man fick små röda kuvert med pengar av grannar och bekanta.

Första året i Ö-riket fick jag också lära mig nya seder och fester. Maken och jag hade kommit överens om att fira varannat år svensk jul och varannat år ö-rikisk jul. Första året skulle det bli svensk jul. Lagom till första advent kom alla jul dekorationer upp och adventsstaken ställdes fram. Maken tittade på den och undrade vad det var. Jag förklarade och han menade att den var helt fel! Den ska vara rund med rosetter!! Vi kompromissade och har numera min svenska adventsstake i vardagsrummet och hans ö-rikiska i köket!Sen kom SLAGET! December 5, 1990 var datumet och klockan var 17:15. Vi hade blivit inbjudna till grannarna för att fira någon slags förfest till julen. Helt plötsligt bryter helvetet löst och det stormar in .........ja, vad ska jag kalla dom för, djävlar blir nog bäst. Med fruktansvärda djävuls-maskar för ansiktena, med koskällor och piskor gjorda av kosvansar. Piskrappen ven i

luften! Barnen skrek och störtade under bordet och jag försökte skydda bebismagen. Chockade och totalt oförstående fick vi oss rejäla rapp på benen. DET BLEV RÄNDER! Grannarna som hade tyckt att dom hade fixat en kul och skojig grej fick nu snabbt stopp på det hela och jag rusade hem med min mage och mina hysteriskt gråtande barn. Det var vår första kontakt med Krampus! Krampus är den hemskaste av alla seder! Vi firar den aldrig och ända tills barnen var mer eller mindre vuxna, låstes dörren och alla lampor släcktes för att ingen skulle försöka komma in. Sen blev det Lucia. För att visa grannarna att jag inte var hysterisk

Så kan det bli

Cissie Jerey

längre bjöd jag in dom till svenskt lucia firande. Det började inte riktigt som jag hade tänkt mig. Först tog det en timme att förklara med hjälp av barn, maken och ordböckerna att alla svenskar sätter upp julgardiner och dukar osv. Men så smånin-gom kunde lussetåget sätta i gång. Med ljus i håret och bricka med lussebullar och pepparkakor skred dottern in tätt följd av sonen som stjärngosse. Sankta Lucia sjöngs, Goderafton och Hej Tomtegubbar. Grannar och maken hade en fråga, varför har barnen vita nattlinnen på sig? Nästa dag visste hela samhället att ”die Ausländerin” låter barnen leka med levande ljus och även pojkar måste ha nattlinne! För att inte tala om alla som skulle in och kolla gardiner och dukar! Men bra språkträning blev det. Försök att förklara tomtar och troll på ett främmande språk! Mamma kom lagom till jul och hade med sig MATEN! Julafton var räddad. Maken tittade på mängden och undrade vem som skulle äta allt det där. Och vad var det för något? En snabb förklaring att det skulle vi och hade han några speciella önskemål så kunde jag fixa det också. Han förklarade att julafton var en halv faste-dag och till kvällen serverades en buljong med lite nudlar i. Hos vissa familjer även lite korv i soppan. Tack och lov, vi har inte firat en ö-rikisk jul för jag tror att ingen av oss skulle vara där för att äta buljong med nudlar och korv på julafton! I stället för JULMATEN! Maken har försvenskats och vill nu ha ”riktig” julmat. Barnen var helt i sitt esse denna första julafton. Nu skulle maken få lära sig hur man firar jul på svenskt sätt. Först Kalle Anka (välsignade videofilm) kl 15 och sen julbord. Kaffe, kakor och julklappar till slut. Till makens stora förvåning blev det sen dans runt granen och en sladd dansades genom hela huset. En nattmacka och sen sov barnen med sina nya leksaker i sängen precis som varje jul. Maken hade en hel del att berätta och förklara för sina föräldrar dagen därpå!

15

PRINSSKOLAN„Det var en gång en skola, som hade ett så vackert skolhus. Det ligger vid en vitfräsan-de ström och måsarna singla över det platta taket. Det är själva Stockholms slott. Där bodde en gång en ung

och vacker prinsessa, som hade stor omsorg och mycken kärlek för både barn och blommor.När hennes egna barn skulle börja gå i skolan, ville hon icke skicka dem en lång väg, utan lät en hel liten skola flytta upp på slottet.“Dessa ord kan man läsa i företalet av boken Prinsskolan, en bok som handlar om när vår nuvarande kungs far skulle börja skolan och hans far och mor bestämde att en liten skola skulle upprättas på slottet. Denna bok skrevs av min farmor, Auda Alm-Eriksson, som var lärarinna där mellan 1913-1918.Min farmor härstammade från Johan Bergman-Olson, en driftig handelsman från Kalix som år 1839 köpte en industrianlägg-ning på Waldemarsudde. Johan exporterade trä och drev den oljekvarn som fortfarande finns kvar. Ett litet gult hus byggdes där familjen bodde. 1892 hyrde prins Eugen, son till Oscar II, ett rum i huset och sju år senare köpte han hela egendomen

och lät bygga ett större hus, mer känt som Waldemarsudde. Vid prins Eugens död överläts egendomen till Stockholms stad, 1995 övergick det i statens ägo. Det lilla gula huset finns bevarat och det finns möjlighet att gå in och se sig omkring. Ett rum är tillägnat Johan Bergman Olson och hans familj. Johan hade flera barn, en dotter hette Henrika, som senare skulle bli farmor till min farmor. Min farmor, Auda förlorade sin mamma tidigt, hennes pappa såg till att barnen blev utackorderade och gick även han bort vid tidig ålder. Auda och hennes tre syskon var nu föräldralösa. Detta hindrade inte min farmor att växa upp till en ung kvinna som ägde en stor gåva, hon var barnkär och älskade att skriva sagor. Auda blev antagen till ett seminarium, där hon blev undervisad av bl.a. Alice Tegne´r. Den 28 april 1909 kom kronprinsessan Margarteha på besök till seminariet och min farmor fick i uppdrag att skriva en välkomstvers till henne. Auda berättar att hon ville ägna all sin kraft åt barnen som lärarinna och låta hjärtats fostran gå före hjärnans. „Barnen uppfostras enkelt, sant, men glatt“ hade hennes egen mor skrivit i sin dagbok innan hon dog och dessa ord behöll Auda i sitt unga hjärta.Ett par år senare föddes lillprinsessan Ingrid, den nuvarande drottningens av Danmark mor, och min farmor ombads återigen att skriva ett kort med en liten självdiktad vers som sändes till

kungahuset. Som tack blev Auda inbjuden till Ingrids dop och fick kort därefter plats i Margarethaskolan som lärarinna. När kronprinsesan sökte en lärarinna till prins Gustav Adolfs skolklass blev min farmor tillfrågad och antog med glädje erbjudandet.Så här skrev hon den 16 januari 1913 i sin dagbok då hon för första gången besökte slottet:„En lakej gick in och anmälde oss. Vi ombads att stiga in. Genom flera stora, vackra salonger vandrade vi och kommo in i ett rum, där kronprinsparet och tre små barn uppehöllo sig. Det såg ut som en familjetavla. Vad de voro naturliga och vänliga.“Min farmor beskriver därefter den första skoldagen och de elever som börjar i skolan. Namn som Adelswärd, Wachtmeister och Leijonhufvud figurerar. Året går och min farmor blir bjuden till Sofiero under sommaren 1914 där hon tillbringar några veckor med prinsarna.På ett lättsamt och humoristiskt sätt beskriver Auda sina upplevelser som lärarinna på slottet. Hon får följa med på utflykter och andra resmål och träffar spännande personligheter. 1914 bryter det första världskriget ut, priser stiger och man är orolig hur det ska gå vidare, men livet i prinskolan fortsätter som förr. Titt som tätt kommer kronprinsessan på besök i skolsalen och beundras djupt av de andra eleverna. Även kung Gustav V tar sig då och dåtid för besök.Min farmor berättar en dag för sina elever att hon för dagbok om vad som händer i skolan, men hon skriver bara upp det vackra och det roliga. En elev föreslår att

Cecillia Zechner

16

hon ska låta trycka den och en annan utbrister: „Tänk, att Sverige fått en ny författarina!“ Under det sista skolåret vill eleverna göra en festlig julavslutning och ber sin lärarinna att sätta upp ett historiskt spel. Det blir ett riddarspel “ Från kung Magnus dagar“. Kronprinsessan Margaretha förslår också att biljetter ska säljas och vinsten ska gå till de nödlidande i landet.I maj 1918 är det dags för prinsarnas examen, de ska till hösten söka in till Lundbergs skola. Vid terminsavslutningen talar min farmor till sina elever och avslutar med följande ord “Barn vi skola vandra skilda vägar, men låt oss alltid ha som ett osynligt föreningsband det ordet som vi i ödmjukhet sträva till: „Excelsior“. I de sista raderna av boken beskriver min farmor kronprinsessan Margaretha som en av sin tids ädlaste gestalter, en underbar mor och en blid och förnäm prinsessa.Vad som händer efter kriget med min farmor är delvis oklart, min pappa berättade att hon insjuknade, kanske fick hon spanska sjukan, som grasserade i Europa efter krigets slut. Hon lär så småningom känna min farfar Joel Eriksson, som är hovrättsnotarie i Södertälje. De gifter sig och 1928 föds min pappa Torsten, som

blir deras enda barn. Min farmor ägnar sin tid med att skriva sagor och skådespel som ofta anknyter till Södertäljes historia. För några år sedan visades en utställning på Stockholms slott i Livrustkammaren om Prinsessor. Där fanns även en monter med dräkter och foton från de skådespel som min farmor Auda skrivit och uppfört under tiden på Prinsskolan.När jag föddes 1955 var hon en stolt, men rätt gammal farmor. Jag kan vagt komma ihåg min kära farmor och det finns en del fotografier av oss tillsammans. Eftersom mina farföräldrar bodde i samma vackra, gula trävilla i Södertälje som vi, men på övervåningen, hade vi en nära kontakt som säkert präglat mitt liv från första början.I maj 1959 gick min farmor bort, 72 år gammal. Jag har ofta känt en stor saknad inom mig, men jag kan väl minnas hennes mjuka och milda väsen. Det kanske inte bara är en slump att jag valde läraryrket och delar hennes filosofi, „att ägna all min kraft åt barnen som lärarinna och låta hjärtats fostran gå före hjärnans“.

Det var en gång....Så börjar sagorna om prinsessorna i landet långt borta,

de som sover i hundra år, äter förgiftade äpplen och väntar i evighet! – på sin prins, hjälten på den vite springaren som ska rädda dem från drakar, troll och andra farligheter!Hur var det att växa upp som en verklighetens prinsessa?Hon hade inte mycket tid att vara barn; skulle uppfostras, lära sig dansa och äta fint, lära sig hur man skrattar och snyter sig rätt. Hon skulle lära sig att bära krona, trippandes fram med huvudet högt, böjda armar och handflatorna vända uppåt.Gustav Vasa hade fyra döttrar, vilka levde i lyx och fick allt de pekade på. De skulle främst vara gudfruktiga, kunna sjunga,spela och tala olika språk.Hedvig Sofia var dotter till Karl XI och Ulrika Eleonora. Den stolte fadern berättar om hennes dop 1681, vilket blev en glad tillställning, där gästerna drack 540 liter vin och krossade 126 glas! Hedvig var älsklingssyster och lekkamrat till Karl XII.Sofia Albertina, dotter till Lovisa Ulrika och Adolf Fredrik, var den första prinsessa som fötts i Sverige på 65 år. När hon blev ett år gammal flyttade hon till egen sjurummare på Slottet. Hon hade egen hovstat bestående av tio personer som passade upp henne och hennes sovrum gick i guld och rött.Eugenie föddes 1830 och var dotter till Oscar I och Josefina. Hon var en riktig tuffing som deltog i sina bröders lekar och uppfostran,målade och slapp visa upp sig som en vuxen i miniatur.Prinsessan var huvudpersonen i societetsbarnens värld och små överklassflickor antogs formellt som lekkamrater.På 1940 talet kom så Hagaprinsessorna och – äntligen - Lill-prinsen, vår nuvarande konung.Från 1500talet och fram till idag har vi i vårt land haft mer än 40 prinsessor; en del födda som såda-na, andra gifta med prinsar. Gemensamt för dem alla är att de idag är ganska okän-da. Vem var Hedvig Sofia? Hennes bror, Karl XII, känner alla till!Och den stora frågan idag: får vi till våren ännu en prinsessa?

PRINSESSAN ELISABET VASA(1549-1597).

PRINSESSAN HEDVIG SOFIA(1681-1708).

PRINSESSAN SOFIA ALBERTINA(1753-1829).

PRINSESSAN EUGÉNIE(1830-1889).

PRINSESSOR

18

Ett födelsedags kalas för miljontals kronor för drott-ningen av kungadömet där bruttonationalprodukten per capita är 35 000 dol-lar lägre än den svenska och arbetslösheten för unga ligger strax under trettio procent. Otaliga shoppingresor till Wien med astronomiska hotell-notor för hustrun till en av Afrikas mest föraktade – och mytomspunne – dik-

tatorer i ett land där befolkningen jämfört med många andra länder på kontinenten förvisso inte är särskilt fattig, men där individen knappast har några fri- eller rättigheter. En privat förmögenhet på runda tio miljarder dollar för hustrun till ledaren för en regim, vars existens byggde nästan helt på korruption och totalita-rism, men som föll efter det att Mohammad Bouazizi, en grönsaksförsäljare i Tunis, satte eld på sig själv i protest mot det auktoritära systemet. Fruar-na till arabvärl-dens monarker och regenter må vara både rika och belevade, men långt ifrån folkkära. När drottning Rania av Jordanien fyllde fyr-tio år i september förra året bjöd hon sex hundra gäster till ett stort kalas i en liten by i den jordanska öknen. Att en kunglighet slår på stort för att fira födelsedagar är det inget konstigt med, men i den lilla by där födelsedagsfesten arrangerades har befolkningen i princip aldrig elektricitet, och tillgången på färskvatten är knapp. Då födelsedagsfesten inföll fanns det dock tillräckligt med elektri-citet för att driva glödlamporna på två gigantiska siffer-figurer, en fyra och en nolla, och nog med vatten för att fukta ökensanden så att drottning Ranias gäster lättare skulle kunna gå omkring

på festområdet. Drottning Rania av Jordanien anses ofta vara Mellanösterns svar på prinsessan Diana; en modemedveten, välutbildad kvinna – tillika mamma och drottning – med ett samhällsengagemang och intresse för kvinnofrågor som gjort henne känd inte bara som drottningen av landet där hennes man – Kung Abdullah – har absolut makt och där fri politisk debatt i praktiken är förbjuden, men också som en korrumperad hycklerska med en extravagant livsstil. Åsikterna om drottningen i hemlandet och runt om i arabvärlden går isär, men kritiken som riktats mot det jordanska kungahuset är svidande och drottning Rania har vid flertalet tillfällen kallats för ”Mellanösterns svar på Marie Antoinette”.

Denna nidbild delar Jordaniens drottning med andra jämlikar och väninnor i regionen, däribland Muhammar Khadaffis änka Safia el – Brasai, den tunisiske ex-diktorn Zine Abedine Ben Alis fru Leila Trabelsi och den tidigare omtalade men nu mer ökända

Suzanne Mubarak, hustru till Egyptens ex-diktator Husnei Mubarak.

Vad drottning Rania däremot inte delar med de övriga tre, föru-

tom att hon är just drottning och de andra tre inte är

det, är att hennes man fortfarande sitter kvar på tronen, eftersom att protesterna i Jorda-nien jämfört med på andra håll i regionen har varit relativt små och att människor där lever under för-

hållandevis goda omständigheter, även

om landet är långt ifrån det ”lyckade” exempel på

en arabisk ”demokrati” som alltför slappa och dåligt insatta

media ofta beskriver Jordanien.

I Jordanien förväntas kungen kunna sitta kvar vid makten, med hjälp av de reformer han

redan genomfört, och de reformer han har utlovat, men ännu inte genomfört. För Suzanne Mubarak, Leila Trabelsi och Safia el – Brasai kan inga reformer ge dem tillbaka de privilegier, den makt och den förmögenhet de åtnjöt som first ladies i tre tvättäkta skurkstater.I väntan på att rättegången mot hennes man Husnei Mubarak ska bli färdig befinner sig Susanne Mubarak mer eller mindre

Emelie Laurin

arabvärldens First LadiesFest, flärd och förfall för

Foto: Rania av Jordanien

i husarrest på Sinaihalvön, medan Leila Trabelsi tvingats i exil i Saudiarabien då hon inte var välkommen i Frankrike, dit hon först försökte ta sig med sin privatjet, bokstavligt talat med så mycket smycken, kontanter och andra dyrbarheter på sig som möjligt. Drottning eller diktatorfru – statsskicket är mindre relevant när man förkovrar sig i arabvärldens mest prominenta damer, deras utsvävningar men också deras engagemang i samhälls- och kvinnofrågor – ett engagemang som inte alls är i linje med de liv de själva har levt, eller den politik som deras män företrätt.Men precis som att kungligheters födelsedagskalas kan, och kanske bör vara, påkostade historier är det heller inte något nytt att ledande politiska figurer inte lever som de lär, trots att de dogmatiska ideologier och religiösa läror som de säger sig företräda strängeligen förbjuder utsvävningar av olika slag. Sam-tidigt har de predikat emot just sådant vilket deras män och deras politik har stått för, såsom kvinnoförtryck och social orättvisa.Suzanne Mubaraks mångåriga engagemang i humanitära frågor har i mångt och mycket handlat om just kvinnors rättigheter, men det har varit ett engagemang som skett på villkoret att det inte stred mot de gällande kvinnor diskriminerande normer och traditioner som härskar i det konservativa, egyptiska samhället.

Genom att upprätthålla en slags ytlig fasad av personligt engagemang i kvinnofrågor – ett engagemang som egentligen var ganska halvhjärtat och saknade substans – kunde den egyptiska diktatorns fru på så vis konsolidera den inhemska egyptiska feminis-men, samtidigt som hon – i alla fall till det yttre – kunde kon-solidera sin egen ställning som en slags förespråkare för mer jämlikhet och bättre förhållanden för kvinnor i Egypten.

Därför har det inte hänt mycket på den fronten under de trettio år som Husnei Mubaraks militär-diktatur varade i landet. Könsstympning är fortfarande en realitet i landets södra delar, och sharia – den islamiska lagstift-ningen som ordagrant grundar sig på Koranen – är i sig ett regelverk som diskriminerar kvinnor och behandlar dem som en andra klassens medborgare. En organisation som arbetar mot just detta är Egyptian Women’s Union, men den har av anledningar som ännu är oklara länge varit förbjuden i Egypten, fram tills regeringen störtades tidigare i år.

Kritiska röster inom Egypten menade att det var Suzanne Mubarak själv som låg bakom förbudet för att plöja väg för hennes egna organisation, ”The Suzanne Mubarak Women’s International Peace Movement” som hon grundade år 2002 men som fakti-skt inte har åstadkommit mycket mer än att sätta ihop agendor

och manifest med luddiga formuleringar om FN-resolutioner, systerskap och internationell solidaritet. Nu när både Suzanne och Husni är borta från makten har Egyptian Women’s Union återbildats, och man hoppas på att det post-revolutionära Egypten ska bli ett helt annat Egypten, och att utveckling skall gå åt ett annat håll än vad den gjorde i de nordafrikanska grannländer och i Iran, där kvinnor deltog aktivt i den väpnade kampen som fick det franska kolonialstyret respek-tive Shahn’s envälde att falla, men där männen som sedermera kom till makten införde ännu strängare lagstiftning som i princip förvärrade kvinnors situation, som redan var mycket nedrig.

För snart fyrtio år sedan grep den då tjugotreårige Khadaffi makten i Libyen. Genom en blodig militärkupp inleddes en slags islamisk – socialistisk kulturrevolutionen med målet att etablera en stat där massorna – folket – skulle ha makten, men där Khadaffi i själva verket blev envåldshärskare och en av de mest avskydda diktatorerna i modern tid. I hans utopi, vilken han också beskrev i sitt manifest ”Gröna Boken”, skulle staten tillhöra och drivas av ”massorna”.

Men Khadaffis utopi kom aldrig ens i närheten av att förverkligas. Istället blev Khadaffi en brutal och despotisk

diktator som styrde landet på ett ytterst okonventionellt – och primitivt

– sätt fram tills det att han sköts till döds av den

libyska motståndsrö-relsen den tjugonde

oktober i år.

Två år innan Khadaffi tog över mak-ten i Libyen träffade han den från de södra delar-na av landet

härstammande sjuksköterskan

Safia al - Brasai. Tillsammans har de

åtta barn, däribland den numer även denne

ökände Saif al – Islam, som fram tills revolutionen förvänta-

des ta över efter sin far.

Till skillnad från Suzanne Mubarak och drottning Rania av Jorda-nien har Safia al – Brasai alltid var något utav en doldis. Mer än sällan har hon setts vid Khafaffis sida, de få gånger han faktiskt varit inbjuden till internationellt viktiga event där det förväntas av ett statsöverhuvud att ha en man eller hustru vid sin sida. Istället har Safia al – Brasai varit mer av en myt än verklighet, och trots att hon enligt rykten har blivit utnämnd till både ord-förande och hedersmedlem i olika internationella organisationer

Foto: Imelda Romualdez Marcos20

av ofta tveksam natur. Sedan revolutionen startade i Libyen har hon enligt utsagor från officiella och inofficiella källor flytt både till Algeriet, till Wien och de till Libyen i söder angränsande staterna. Som så mycket annat som har skett i Libyen under den senaste tiden är det svårt att veta vad som egentligen har skett, och vad som kommer att ske med Khadaffis änka och hennes förmögenhet, vars värde påstås vara omkring trettio miljarder dollar. Vad som däremot ter sig som rätt så uppenbart är att den egenhändigt utformade version av socialism som Khadaffi företrädde – en slags brutalt utövad folkstyrande ideologi som kallas för jamhariyya (jamhariyya är också det arabiska ordet för ”republik”) - var mer än fadäs av ekonomisk vanskötsel än vad det var en framgångshistoria; merparten av dagens libyer är inte bara under trettio år men också betydligt fattigare än när Khadaffi tog makten genom 1969 års statskupp, och tog den libyska befolkningen som gisslan i en stat där oppositionella torterats, förföljts och avrättats, och där den absoluta merparten av medborgarna aldrig ens kommit i närheten av en chans att lämna landet. Men ekonomiskt trångmod och inskränkt fri och rörlighet var aldrig sådant som Safia al – Brasai behövde bekymra sig för. Precis som Leila Trabelsi påstås hon vara en äkta shoppaholic, och innan det libyska folket fick nys om hennes utsvävningar som faktiskt hotade att spräcka det redan tunna skal av legitimitet som omgärdade despoten Khadaffi och hans familj gick ryktet att en av medarbetarna vid Libyens ambassad i Wien ska ha beklagat sig till österrikisk media att hustrun, som reste regel-bundet till Wien tillsammans med ett hov av barn, kusiner och väninnor, kom tillbaka till ambassaden varje dag med överfulla shoppingkassar från första distriktet.

Det sades om Safia och hennes entourage att deras konsumtions-vanor påminde mer om ett försök att bunkra upp på lyxattiraljer innan den stundande katastrofen, som om de visste att de en dag skulle få se deras forna makt, status och förmögenhet ryckas ifrån dem. Safia befinner sig för närvarande i Algeriet där det alltid funnits ett uttalat stöd för Khadaffis regim.Förekomsten och bruket av dubbelmoral, förskingring, svindleri och despotism har alltid varit mer eller mindre ett välkänt faktum i totalitära regimer världen över, men den senaste tidens hän-delser i Mellanöstern och Nordafrika har nog fått diktatorer och envåldshärskare som ännu håller sig kvar vid makten att tänka till både en och två gånger innan de själva, eller deras fruar, gör för stort väsen av sig själva och sina vanor. Imelda Marcos, änka till den filippinske ex-presidenten Ferdidand Marcos, hade fler än tusen par skor och närmare fem hundra par bh:ar och höfthållare. Den präktiga garderoben hittades i presidentpalatset efter det att paret tvingats i exil efter en folklig revolt mot Marcos repressiva styre, som gick till historien med omvärldens minnesbild av hans hustru och hennes rekordstora skosamling. Drottning Rania av Jordanien kommer förhopp-ningsvis att gå till historien mer för sitt samhällsengagemang än för sitt påkostade födelsedagskalas och extravaganta livsstil.

När protesterna utbröt i Jordanien var hennes man Kung Abdullah nämligen snabb med att utlova ett antal reformer för att blidka sin befolkning. Som en del i detta har drottningen sedan februari detta år setts uppträda på ett allt mer modest vis, i enklare utstyrslar, ofta tillsammans med sina barn och inte i Los Angeles eller Paris, men hemma i Jordanien, där hennes folk fortfarande väntar på att kungens löften om reformer ska bli verklighet.

21

Karl har döttHan blev bara 37 år. Han bara gick bort och försvann.

Och jag blev inte ens ledsen. Han har följt mig troget i så många år, han har hört till mitt liv som mat och dryck och skratt och gråt. Han var där vid min sida när jag reste till London och inte orkade bära mina väskar själv, han var där när jag hade min första arbetsdag på hotellet och satt och grät i garderoben, han visade sig till mina terminer i tid och otid. Han bara fanns där i mitt liv. Många visste ju om hans existens, min man hade vant sig vid att planera in honom i vårt liv, att rätta semestrar och arbetsterminer efter honom, vi fick även acceptera Karl som gäst i vår sängkammare. Det tog lång tid tills jag kunde ge honom ett namn, i minst tio år var han en namnlös gäst i mitt hus, han fanns där men ingen visste vem han var, varifrån han kom eller när han skulle gå. Efter ett samtal med ett par vänninor fann jag plötsligt ett namn till honom och det blev Karl. Nu var Karl ingen anonym och ansiktslös varelse längre, utan en skapelse man kunde umgås med. Och han fanns alltid där hos mig, ville mig inte väl, men jag blev inte av med honom, han kom alltid igen. Varje semester och många affärsmöten blev organiserade efter Karls schema och tidtabell, ibland stannade han hemma och jag njöt av ensamheten, men oftast följde han med och det var lidande, smärtor och förbannelser. Jag försökte locka iväg honom med droger (paracetamol, diclofenac och dylikt), men han var resi-stent mot detta. Även de tre knivattentaten gentemot honom överlevde han! Han bara var där i mitt – och min partners och min familjs – liv. Hängde över mina tankar som en ond ande, skadade min själ och kropp. Och nu är Karl borta. Han bara dog. Efter 37 år med honom saknar jag honom inte en sekund. För Karl var en synonym för mina menstruationssmärtor, rörande från endometriosis, en kro-nisk sjukdom som drabbar runt 10-15% av alla menstruerande kvinnor. Endometriosis betyder att livmoderslemhinnan återfinns utanför livmodern, tex på äggstockarna, äggledarna, bukhinnan, tarmarna, urinblåsa etc. Symptomen på sjukdomen är från inga alls (ja, det förekommer också) till ofrivillig barnlöshet, kraftiga blödningar och mycket svåra, starka smärtor. Tack, det har jag haft! En diagnos till sjukdomen kan dröja upp till åtta år, eftersom

drabbade kvinnor ofta blir lugnade med orden „Det ordnar upp sig efter att du har fått barn“, „Det är normalt för kvinnor att ha menstruationssmärtor“ eller dylika uppmuntrande meningar. Behandlingen av endometriosis innebär hormontabletter (man uppnår ett „konstgjord klimakterium“) eller operation av cystor-na på angripna ställen, men båda är tyvärr ingen garanti för bättring. Vetskapen om denna sjukdom – som först „upptäcktes“ på 80-talet - har nu spritt sig även till de flesta gynekologer, och nu finns det tom. sjukhus med certifikat som befattar sig speciellt med endometriosis. Nästa generation kvinnor ska inte behöva plågas av Karl.

Mer information finns här: www.endometriose-wien.at

Martina Kurz

22

Gun Setréus om tiden i Wien och om SWEA

När vi flyttade till Wien 1 september 2005 hade jag just avslutat ett treårigt projekt hos Synskadades Riksförbund.

Jag arbetade där i sammanlagt sex år och var under dessa år projektledare för tre stora projekt.

För min man Hans och mig var detta den första ambassadörspo-sten, vilket innebar att det var mycket nytt att sätta sig in i. Vi bestämde oss innan vi reste iväg att jag skulle delta aktivt i all representation. Det passade mig bra, eftersom jag varit van att arbeta och vara aktiv. Både min man och jag är dessutom sociala personer, som tycker om att träffa nya människor och att öppna residenset för så mycket aktiviteter som möjligt.

Att hitta sin roll som medföljande är dock inte alltid så lätt; man är inte anställd och får ingen lön, men förväntas ändå lägga ner mycket jobb. Detta är något som diskuteras flitigt bland alla de medföljande män och kvinnor, som ger upp sina arbeten och liv för att följa sin make/maka.

Residenset i Wien, som är fantastiskt vackert och representativt, är dock otidsenligt som privatbostad för ambassadörsfamiljen. Den privata delen ligger mitt i den officiella och saknar dessutom ett eget kök. Det skapade problem att uppleva att jag hade ett privatliv. Med dessa reservationer sagt vill jag framhålla att dessa sex år i Wien har varit helt fantastiska, spännande och lärorika och det har varit en ynnest att få representera Sverige i utlandet.

Det gläder mig mycket att vi fått så mycket positivt gensvar på vårt arbete i Wien under de här åren. Vi har verkligen uppskat-tat alla kontakter med våra gäster i allmänhet - och med den mycket trevliga „svensk-kolonin“ i synnerhet. Vi har på detta sätt fått vänner, som vi haft stort utbyte av!

När det gäller Österrike som land - och österrikarna själva - måste jag ärligt säga att vi inte lyckats få så mycket personliga kontakter - förutom med dem som har någon svensk-anknytning. Däremot har vi uppskattat Österrikes underbara natur och det rika kulturutbudet. Vi har rest mycket i landet och njutit av hur vackert och välordnat allt är och att var man än kommer finns trevliga små Gasthaus och gott lokalt vin.

SWEA som organisation är jag väldigt imponerad av efter dessa år! Jag hade själv inte så mycket tid som jag önskade att delta i alla aktiviteter, men jag såg många exempel på hur otroligt viktig denna organisation är för både de svenskor som bott i landet en längre tid som för ny-kommande. SWEA är mycket viktig för

det Sverige-främjande arbetet!Om framtiden kan jag berätta att jag glädjande nog har fått arbete som kanslichef för unga synskadades riksorganisation. Jag ser mycket fram emot att arbeta med de unga, som har framtiden för sig men samtidigt p g a sitt handikapp har en hel del att kämpa med och mot.Dessutom gläder jag mig naturligtvis att få vara mer med mina barn och barnbarn och att finnas till mer än tidigare för min mamma, som har drabbats av demens.Jag gläder mig också åt att återkoppla till våra vänner, som vi har hållit kontakt med men bara på „sparlåga“ och att vara mer i vårt hus på Gotland.

Jag kommer att sakna personer i Wien, som jag har fått speciell kontakt med. Med all säkerhet kommer jag och Hans att åter-vända på besök, när vi har „landat“ här hemma och kommit igång med jobb och ny lägenhet.Många varma hälsningar till alla kära SWEOR!

23

“Den 24-åriga Wienskan Gudrun Grondinger tog hem guld vid världens första Pillowfight-världs-mästerskap i New York“, skrevs det från och med maj månad i pressen.

Super! Men... vad är egentligen Pillowfighting? Finns det nu världsmästerskap i kuddkrig också?

Det har väl de flesta undrat, som hört om denna nya “Fun-Sport“ för första gången. Och... hur kommer man på något sådant?

Det tycker jag är en berättigad fråga, för hade någon för ett år sedan sagt, att jag skulle bli den första världsmästarinnan i Pillow-fighting överhuvudtaget, hade jag antagligen börjat gapskratta. Jag, Skandinavistik-studerande vid det underbara institutet på Wiens Universitet och anställd på det svenska före-taget H&M;världs-mästarinna i Pillowfighting?!

Även idag, ett havt år efter VM den 17 maj, där förutom Öster-rike även Amerika, Japan och Sverige deltog, börjar jag dra på smilbanden, när jag tittar på den stora gyllene pokalen , som står på min bokhylla. “ Pillowfight Worldcup 2011“ står det på den. Men hur kom det sig att det blev denna utomordentliga framgång? Jag vill berätta min historia från början:

Förra vintern ringde min väninna Maylin upp mig och berättade att Sportaffären HERVIS ville ge sin slogan“ Get movin´“ ett nytt ansikte och introducera en ny sport-typ: Pillowfighting. Därför sökte firman en grupp unga atletiska damer, som genom sin sport-erfarenhet tillsammans med HERVIS finansiella medel och Know- how, skulle testa denna nya sporttyp på sin duglighet och även utveckla ett grundläggande konsept. Carola Mayer, Maylin Kretzschmar, Nele Meier och jag tog på oss jobbet med stort stöd av den svenska boxerskan Helle Robertson, som å yrkets vägnar ( genom sin egen modellabel ROBERT&BLAD ) själv ofta var i Wien. Vi undersökte olika typer av slagteknik, kuddtyper och material; kom fram till att Pillowfighting förrutom att det är så kul, också är mycket fordrande i kroppsligt hänseende, och vi ställde upp regler som ser ut såhär:• Man kämpar “one-on-one“ ( en mot en)• Ingen avsiktlig koppskontakt mellan spelarna är tillåten.•Den som bryter mot denna regel blir diskvalificerad.

• Spelarna måste vända ansiktet mot varandra under hela kampen.• Kamperna utspelas i en boxring• Kudden får inte vara tyngre än 750 gramm och undersöks före kampen. Den får endast innehålla fjädrar och dun. Sammansättningen av denna blandning kan spelarna själv bestämma• Kampen utspelas efter ett punktsystem: En punkt får man för en träff mot huvudet ( ansikte och sidan) eller mot kroppen. Träffar mor armar eller ben räknas inte, eftersom man får använda dessa att avvärja slagen. Även för träffar mot bakhuvudet eller ryggen får man ingen punkt. Om en spelare berör ringgolvet med handen eller armbågen, blir det avdrag på en punkt.Detta är även fallet om man tappar kudden, eller vänder ryggen mot motspelaren. Om man bryter tre gånger mot en av dessa båda regler, blir man diskvalificerad. Att beröra golvet med båda knäna räknas som tekniskt K.O.• För en regelkonform kamp, krävs en domare och två punkt-domare.• Domaren har rätt att avbryta kampen.• Kamperna utspelas endast efter mörkrets inbrott.

HERVIS organiserade detta VM i New York och sponsrade de österrikiska deltagarna ( däribland även vår senaste medlem Katharina Merkle) med sportutrustning och resan till Amerika.

Sedan slutet av sommaren erbjuds Pillowfight-träning för kvin-nor varje torsdag mellan kl. 17.50- 18.50 i FITNESCLUB 39, Porzellangasse 39, 1090 Wien.Första timmen är gratis, därefter kostar en timma 6 Euro, 25 Euro för ett femtimmarspaket. Träningen består av en uppvärm-nigs-, ledmobilisations-, och styrketräningsdel och mängder av kuddskoj (och - allvar) och avslutande stretching. Skuldror och armar används mest vid denna träning, där man för övrigt behöver mycket god kondition och kraft.

Helle från Malmö beskrev en gång Pillowfighting såhär: “Man kan jämföra det med boxning, det är bara det att kuddens vikt märks efter ett tag och man behöver mycket mer kraft.“

I princip kan man säga, att man inte behöver någon grundkuns-kap från andra kampsporter för Pillowfighting. Även om Katharina och Carola verkligen kom med Kickboxningserfarenheter, och även hade vunnit en del medaljer, kom resten av gänget från helt andra sporter. Maylin håller sig normalt sett iform genom olika Stunt-timmar, Nele tränar Lacrosse och jag söker avslappning i Hatha Yoga och simmning.

Gudrun Grondinger

Österrike har en ny världsmästarinna.

24

En fråga som ofta ställs rör risken för skador vid Pillowfighting. Här kan jag säga att utom ett par blåmärken på armarna, (näsblod) och skrubbsår på knogarna har det hittills inte före-kommit något allvarligare.

Hur går det nu vidare med Pillowfighting? Genom våra tränings-kurser, hoppas vi hitta nya motiverade spelare, för att kunna organisera der första österrikiska mästerskapet.

Min egen framtid i denna sport är just nu oviss, eftersom jag kommer att tillbringa nästa vårtermin ( januari- juni 2012) som Erasmus-stipendiat vid universitetet i Oslo, hos min bror i Norge. Men kanske kan jag hitta ett par sportintresserade skandinaver, som skulle kunna bli hängivna Pillowfighters och kanske ställa en ny deltagarnation vid nästa VM?!

Vi får se!

Ytterligare information finns här:www.apfl.at/viennawww.pillowfightworldcup.com

Katharina, Gudrun, Maylin und Nele i New York

Jag heter Daniela Weinlich, läser skandinavistik på universi-tetet i Wien och har just tack vare SWEA föreningen i Wien

tillbringat flera månader i Umeå. Genom SWEA:s generösa stipendium fick jag möjligheten att forska där för mitt magister-arbete om samernas bild i svensk barn- och ungdomslitteratur.Idéen till ämnet fick jag när jag var i Umeå för första gången som erasmusstudent under läsåret 2008-09. Då tog jag bl.a. några kurser om samisk kultur och historia och blev intresserad av att veta mer. En höjdpunkt var när jag fick möjligheten att uppleva en renskiljning, vilken var både mycket intressant och spännande. När jag pratade med svenskar utan samisk anknytning om samer så berättade de oftast att man hör inte mycket om samerna i Sverige. De flesta tyckte att samer är någonting exotiskt och några, speciellt från norra Sverige, nämnde att samerna skulle hålla renarna borta från gatorna. Det var då jag ville veta mer om livet som same idag, mer om deras identitet och svenskarnas syn på samerna. När jag tog en kurs om norrländsk litteratur lärde jag mig mycket om bilden av Norrland i svensk litteratur. Ibland nämndes också samer i böckerna och så uppkom min idé att analysera svenska barn- och ungdomsböcker för att lyfta fram vilka bilder av samer som finns i dem.Problemet med mitt projekt var bara att det varken finns mycket forskningslitteratur eller svenskspråkiga barn- och ungdomsböcker på bibliotek i Österrike. Därför var det klart att jag behövde resa till Umeå igen för att kunna börja med min forskning. Umeå är inte bara Västerbottens läns residensstad och den största studie-staden i området, utan vid universitetet finns också det samiska forskningscentrumet CeSam. Detta centrum inrättades år 2000 och är ett fantastiskt ställe för forskning i samiska ämnen. Det görs egna studier och centrumet fungerar också som resurs i tvärvetenskaplig forskning om samer för olika avdelningar

på universitetet och andra institutioner. Personalen är mycket hjälpsam och motiverande och deras tips hjälpte mig t.ex. att hitta lämplig litteratur. Denna hittade jag oftast vid Umeås universitetsbi-bliotek vilket är det största vetenskapliga biblioteket i norra Sverige. Det är en bra resurs för såväl forsknings-litteratur och tidskrifter som skönlitteratur, barn- och ungdomsböcker. Under min undersökning upptäckte jag att det finns nog många böcker om samer men majoriteten är skriven av svenskar utan samiska rötter. Detsam-ma gäller för skönlitteratur samt barn- och ungdomslitteratur där samer är nämnda. Jag måste påpeka att jag bara kollade svenskspråkiga böcker men ändå är det tydligt att samerna oftast skildras ur utifrånperspektiv. När jag började läsa aktuella ungdomsböcker märkte jag en tydlig skillnad mellan hur samer skildras av författare med samiska rötter och utan. Bra exempel på hur samer själva karakteriserar samer i barn- och ungdoms-böcker är Annica Wennström och Ann-Helén Laestadius som har skrivit den frangångsrika romanen Sms från Soppero (2007). Båda författare sysslar ofta med frågor om identitet, t.ex. vem som är same eller inte och hur man kan vara same om man bor i en storstad. Däremot verkar sameskildringar i böcker skrivna av svenskar utan samiska rötter ibland lite ålderdomliga eller på ett visst sätt även mystiska. I Martin Widmarks bok Nåjdens sång (2008) berättas t.ex. att en gammal same räddar sig själv och två tonåringar från en livsfarlig situation genom att jojka. Men vad

de flesta böcker har gemensamt är att naturen spelar en viktig roll. Norrland är ju känt för sitt speciella landskap.Något annat intressant i Norrland är att man kan trilla över evenemang och andra saker med samisk anknytning om och om igen. I Umeå t.ex. finns det många möjlighe-ter att gå till konserter av samiska artister, utställningar och föredrag om samiska ämnen m.m. Speciellt gäller detta under den ’samiska veckan’ som äger rum varje år sedan 2000. När Umeå blir Europas kulturhuvudstad 2014 ska samisk kultur och tradition också spelar en viktig roll.

Mitt forskningsuppehåll i Umeå hjälpte mig mycket att sätta igång med mitt magisterarbete. Det bjöd mig utmärkta forskningsmöjligheter och var mycket inspi-rerande. Umeå är en fantastisk stad för att forska men även för att uppleva och upptäcka svenskt och samiskt kulturliv. Jag tackar SWEA föreningen i Wien för de underbara möjligheterna de gav mig genom stipendiet.

Daniela Weinlich

Vår stipendiat berättar

Jojk-konsert

Nydalasjö26

Bärnsten – fossilerad kåda från barrträd, kan vara ljusbrun eller svartbrun och alla nyanser däremellan, kan vara röd

eller t.om. grön, kan också innehålla delar av växter och djur – allt enligt lexikon.Många legender berättar om bärnstenens ursprung; man talar om gudarnas tårar eler om stjärnfall från Östersjön!För fiskarna under medeltiden var bärnsten Östersjöns guld, vilket de bytte mot andra varor.Senare kom bärnsten att bli till smyk-ke; kungar och kejsare tävlade om vem som ägde den största samlingen! Därmed uppstod ett nytt yrke: bärnstensmästaren. Man klistrade bärnsten på trä och åstadkom de mest skiftande föremål, också skåp, lådor och till och med väggar av bärnsten!Kungen av Preussen, Friedrich I., gav det största uppdrag som någonsin givits; ett helhetsverk, ett rum med väggar, möbler och tavlor av bärnsten, uppfört på slottet Charlottenburg vid Berlin. Världens åttonde underverk för de som såg rummet!Fredriks son hade inte mycket till övers för konst. Han bytte bort hela rummet mot 20 ”lange Kerls” - 20 över två meter långa män, vilka han behövde till sitt livgarde! Peter den store instal-lerade först rummet i Vinterpalatset, därefter i Katarinapalatset i Zarskoje selo utanför St.Petersburg.Hovarkitekten Rasrelli fogade in kristallpilaster och förgyllda sni-derier i salen, vilken till slut blev sex gånger större än ursprunget, det blev en jättestor festsal, färdig 1790.I skenet av 78 stora bärnstenskandelabrar och i solskenet, vilket de stora fönstren släppte in, försattes besökaren i en himmelsk atmosfär! Salen var en blandning av barock och rokoko, ett underverk, inte bara genom värdet, inte bara genom sniderierna och formen, utan huvudsakligen genom den varma glansen av bärnstenens skiftningar från ljust till mörkt!I nästan tvåhundra år utgjorde bärnstensrummet det största konstverket i St.Petersburg.Under andra världskriget beslagtog tyskarna Katarinapalatset, där de förlade soldater. Ryssarna hann inte gömma undan bärnstensrummet, fast de försökte att klä väggarna med tapeter! Tyskarna kom, demonterade hela rummet på 36 timmar, packade allt i 27 lårar, vilka transporterades till Königsberg,där rummet

raskt byggdes upp igen och visades under en utställning.Efter en brand 1944, då slottet utsattes för brittiska luftangrepp, lagrades rummet i en källare under slottet. Eller förstördes det? Bärnsten är brännbart....Slottet blev i alla fall förstört. Återstoden skulle byggas på till Sovjethuset, vilket man avstod ifrån p.g.a. statiska

problem.Men slottets väldiga källare finns kvar och dessa är inte till-gängliga!Andra källor säger att Sovjet inte kunde förhindra förlusten av bärnstensrummet; under uppsikt av Östpreussens militära ledare - Gauleiter Erich Koch - ska inredningen ha transporterats till Weimar tillsammas med Kochs stora konstsamling. Den innehöll gobelänger, tavlor och silver, verk av Rubens, av Canaletto, av Spitzweg. En del av samlingen var bestämd till Hitlers stora konstmuseum, vilket skulle byggas i Linz.Allt ska ha transporterats till Weimar, Tübingen, i stora lastbilar. Man förmodar att konstskatterna ligger i källare, anlagda av fångar från koncentrationslägret Buchenwald under åren -43/44, i källare utan ingångar. Nazisterna, antar man, var ju tvungna att deponera de skatter man rövade och gav uppdrag med arbetskraft vilken inte kom levande från uppdraget.1945, en månad efter att Koch lät transportera bort sin samling, träffade han Martin Borman i Weimar! Borman var projektledare för Hitlers museum i Linz!Koch dömdes efter kriget till döden, men satt i fängelse i Polen fram till 1985, då han dog och tog med sin hemlighet i gra-ven.” Den som finner min skatt finner också bärnstensrummet, ”sade han!Tekniska universitetet i München har undersökt området i Weimar och har konstaterat stora underjordiska betongkällare på tio meters djup. En del är fyllda med jord, andra inte, möjligen är dessa säkrade med sprängämnen – utan munitionsbärgningst-jänsten arbetar ingen därnere!Kanske skulle man här också hitta de försvunna delarna av arkivet till Buchenwald och dokument rörande de 60 000 människor som mördades där. Kanske också de guldplattor man pressade av det guld man bröt ur deras tänder!Bärnstensrummet sysselsatte –och sysselsätter- många! Många har forskat- och forskar! Många olika ställen var- och är- aktuella!Många har börjat forska – hotats – och slutat!

Birgitta

Bärnstensrummet

27

Sedan länge tömda res-väskor och korgar är den starkaste minnesbilden från Immigrantmuseet Ellis Island utanför Man-hattan. Eller kanske ett par snörskor som tillhör-de en svensk immigrantk-vinna 1924. Hur skall vi minnas människor som en gång funnits och en gång flyttat till ett annat land? Jaana Johansson

har besökt Ellis Island och undrar om det inte vore dags att öppna ett invandrarmuseum i Stockholm.

Det regnar bitvis häftigt men vädret hindrar oss inte att tillsam-mans med andra turister stå i en lång kö på södra spetsen av Manhattan. Vi köar till färjan som skall ta oss till Ellis Island. Sedan 1990 finns där ett museum till minne för de miljoner och åter miljoner immigranter vars första anhalt i det förlovade landet var denna ö. Numera går det också att släktforska på museet. Vi som står i kön kan se stora fotografier som visar hur det en gång i tiden köades på Ellis Island i väntan på att bli insläppt i USA. Jag vet inte när fotografierna var tagna, kanske är de från början av 1900-talet eller ännu äldre. Ellis Islands byggnader stod färdiga för att börja ta emot immigranter 1892, under detta första år kom 450 000 människor till USA genom denna ö. 1907 var året då Ellis Island tog emot flest immigranter: över en miljon människor. Fotografiernas köande människor ser allvarliga ut och de flesta har korgar eller stora resekoffertar med sig. Bakom

sig har de en lång och ansträngande resa över Atlanten från olika delar av Europa.

Medan vi väntar tänker jag på Kristina från Duvemåla i Vilhelm Mobergs Utvandrarna och hur hon hade astrakanfrön med sig när hon med sin familj kom till det nya landet. Det var några årtionden innan Ellis Island etablerats som mottagningsstation. Någonstans i detta väldiga land växer det säkert ett och annat träd som immigranterna sått av frön från sina hemländer; jag vill tro att det är på detta sätt.

På färjan över betraktar jag souvenirer som säljs, ser närmare på glaskulor som rymmer både Frihetsgudinnan och Manhattan inuti . Detta får mig att en kort stund tänka på besöket i snö-bollsfabriken i Wien som vi Sweorna gjorde en kall december-dag 2008 - där fanns det miniatyrer av Stephansdomen eller Rådhuset inträngda i glaskulorna. Men här är det Manhattan och Frihetsgudinnan som trängs tätt intill varandra och om man vänder kulan upp och ner faller det snöflingor på dessa symboler inne i kulan. Nu närmar sig färjan den riktiga Frihetsgudinnan. Från nära håll verkar den i mina ögon inte så mäktig som jag föreställt mig även om jag läser att dess höjd från marken upp till facklan är hela 93 meter. Den har stått här sedan 1886 så immigranterna som kom via Ellis Island såg statyn från havet innan de såg något annat av det stora landet de närmade sig.

Ellis Island

Jaana Johansson

Immigrantmuseet

28

I mer än 30 år har frågor om invandring, att lämna sitt eget land för att leva i ett nytt, berört mig på olika sätt. Jag lämnade mitt eget Finland för ett nytt liv i Sverige. Jag kunde enkelt åka tillbaka då och då. Men ändå: jag lämnade min invanda miljö och Sverige var ett nytt land för mig – även om det var landet som jag näst Finland bäst kände till.

Under många år arbetade jag i Medelpad och Ångermanland som radioreporter för mina landsmän. Ofta var jag hemma hos folk, blev bjuden på kaffe och fick sitta i soffan eller vid köksbordet. Ibland tänkte jag på föremålen eller bilder som dessa människor tagit med sig – letade med blicken efter bevis på det de lämnat. Det kunde vara hemortens kyrka avbildad på en tallrik som hängde över köksbordet eller ett flygfoto över hemgården. Jag intervjuade dem om deras liv och villigt delade de med sig av sina berättelser. Jag fick en känsla av att de tyckte om att berätta.

Inne på Ellis Island möts vi av resekoffertar, korgar eller kapp-säckar i olika format, alla dessa har en gång burits av människor som lämnat sitt gamla liv bakom sig - vad hade de med sig? I en vitrin visas klädesplagg och skor och jag får syn på ett par höga snörskor som tillhört Elin Maria Hedman från Sverige som immigrerade 1924. Genast börjar jag föreställa mig hur hon såg ut och vad hon drömde om, hur hennes liv i det nya landet blev. Genom enkla föremål eller plagg blir dessa immigranters historia begripligt och verkligt.

Bland vitrinerna fäster jag blicken vid en tavla på väggen som frågar: How soon will they be all forgotten? Har många gånger mött människor som sagt att de vill lämna spår efter sig utan att jag själv riktigt har tänkt så – ännu, men tvivlar inte på att jag en dag kanske också kommer att tänka så. Detta museum

hyllar alla immigranter som kommit till USA och som byggt upp landet. På vägen tillbaka passerar vi åter Liberty Island med sin Frihetsgudinna och får en härlig panomaravy över Manhattan. Väl tillbaka på färjeläget står lika långa köer och väntar på sin tur att besöka Ellis Island – och kanske spår av sina avlägsna släktingar. Någon säljer Obama-kondomer till förbipasserande. Jag får en tanke: skulle det inte vara dags att öppna ett invan-drarmuseum även i Stockholm för att hylla dem som deltagit i uppbyggnaden av Sverige.

29

Swean Caroline berättar från Moskva.

Första gången jag var i kontakt med en veterinär-station i Moskva var när vi skulle åka hem till Sverige på höstlovet och jag behövde en veterinärbesiktning av Pepsi, min Jack Russel Terrier. Jag hade hittat en engelsktalande veterinär och kände mig ganska lugn inför det förberedande telefonsamtalet. När allt var avtalat avslutade han samtalet med: ”And don’t bring the dog” Döm om min förvåning, kanske hade vi inte förstått varandra.

Jag tog, något tveksam, inte med mig hunden och det var alldeles rätt. Eller...ja, hur man nu ser det. Jag fick iallafall i min hand; ett mycket tjusigt intyg på att min hund var frisk, alla stämplar i hennes pass och en tablett för dvärgbandmask. Jag hade vad jag behövde.

Veterinären passade också på att gå genom min hunds vaccina-tioner och satte in färglada post-it lappar som talade om viktiga datum för vaccinationer. Hon konstaterade att jag hade gett Pepsi ett 3-årigt vaccin mot rabies och att det inte är godkänt i Ryssland. Här godkänns bara 1-åriga vacciner. Men, lade hon till, det 3-åriga vaccinet är mycket bra, så vi gör så här; Efter ett år sätter vi in en stämpel att vi vaccinerat hunden och efter två år

tar vi ett nytt vaccin. Det var hennes kompromiss och den var okej med mig för jag hade ju ett bra vaccin. Rätt tillämpat tycker jag.Att komma till en veterinärstation som utlänning är ganska för-virrande i sig, och med dåliga kunskaper i ryska språket blir det inte lättare. Vid mitt första besök fann jag två väntrum med en korridor och en mängd dörrar emellan, men ingen reception. Var fanns min veterinär? Var anmäler jag mig? Hur vet jagvar kön går? ”Enkelt”, bara fråga vem som var sist i kön och konstatera att nu är det jag som är sist. Gör man som jag, visar tydlig bristande språkkunskaper och ser smått förbyllad ut, brukar det komma någon och ta hand om dig.

Mina veterinärupplevelser här i Moskva har egentligen enbart varit positiva. Denna känsla stärktes ytterligare när min hund fick anemi i våras. Hon var väldigt illa däran och skulle inte ha överlevt utan snabb handling. Alla tycktes förstå hur det låg till när jag kom in med henne, trots att jag fortfarande inte talade hela meningar än. Jag slussades snabbt in till den veterinär som talade engelska den kvällen. Man tog alla tänkbara prover och kontrollerade hennes mage med ultraljudoch så småningom konstaterades det att hon hade en autonom anemi och behövde omedelbar blodtransfusion. För att få det behövde jag köra till ett veterinärlaboratorium i en annan del av stan. Det var sent och jag mindes att jag bara fått med en halv karta i bilen. Jag hoppades innerligt att det var rätt halva, den södra, och det var det. Jag hittade dit och återvände sedan tre gånger för blodtransfusion och idag efter några efterkontroller ser det ut som Pepsi har klarat sig... peppar, peppar.

Sällan har jag mötts av så mycket värme och omtanke från främlingar.

Caroline Bjäre

Pepsi hos veterinären

Pepsi

30

Tomas Gösta Tranströmer, född 15 april 1931 i Stockholm, är en svensk poet, översättare och psykolog, bosatt i Stockholm.

Tranströmer tilldelades Nobelpriset i litteratur 2011 efter att i många år ha varit ett återkommande namn i förhandsdiskussionerna till priset. Tranströmers litteratur är översatt till ett 60-tal språk.

@ Foto Tranströmer: Andrei Romanenko (Own work) [CC-BY-SA-3.0 (www.creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons

Tomas Gösta Tranströmer tilldelades Nobelpriset

Tomas Gösta Tranströmer

Några citat av Tranströmer:

Den här kvinnan köper och köper saker för att kasta i gapet på tomrummet som smyger bakom henne.Pengar

Det händer att man vaknar om natten och kastar ner några ord snabbt på närmaste papper, på kanten av en tidning (orden strålar av mening!) men på morgonen: samma ord säger ingenting längre, klotter, felsägningar. Eller fragment av den stora nattliga stilen som drog förbi?Ord

Han som försökte ropa under vattnet och världens kalla massa trängde in genom näsa och mun.Böcker och Litteratur

Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan. Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.Livet och Döden

Musiken är ett glashus på sluttningen där stenarna flyger, stenarna rullar. Och stenarna rullar tvärs igenom men varje ruta förblir hel.Musik

Tiden är ingen raksträcka utan snarare en labyrint, och om man trycker sig mot väggen på rätt ställe kan man höra de skyndande stegen och rösterna, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan.Tiden

Två sanningar närmar sig varann, en kommer inifrån, en kommer utifrån och där de möts har man en chans att få se sig själv.

31

Du är en ung svensk kvinnlig chef för Volvo Cars Austria.Hur ser din väg hit ut? Kan du berätta i korta drag om din karriär?Jag kommer från Göteborg och studerade ekonomi på Han-delshögskolan där. När jag en morgon var på väg till en kurs , ropade mamma efter mig att det var telefon till mig. När jag sa att då hinner jag inte med bussen, svarade hon : „Nu kommer du!“ Och det var något i hennes röst som inte tålde motsägelser. Telefonatet resulterade i att jag fick börja ett vikariat på Volvo. Detta var 1982 och nu har jag jobbat på Volvo i 29 år. Vikariatet ledde till en fast anställning på ekonomiavdelningen, där jag var ansvarig för moderbolagets ekonomi.Under ett år arbetade jag vid Volvos försäkringsbolag Volvia.När min dåvarande partner 1992 fick erbjudande att arbeta i Holland beslutade jag att följa med och fick jobb inom Volvo i Holland som ansvarig för ekonomi och sedan även inom projektutvecklingen främst av S40 och V40. Den holländska perioden varade till 1996.Av en tillfällighet fick jag veta att en kompis arbetade mycket med Volvo i Wien, som på den tiden var ansluten till Firma Denzel. I samband med att man höll på att göra en omstrukturering av firman här, undrade jag om man inte behövde en ekonom. Så kom det sig att jag från januari 1997 fick posten som ekonomi-ansvarig för personvagnssidan här i Wien. Ytterligare omstruk-tureringar ledde 1999 till grundandet av Volvo Cars Austria , där jag från 2001 även var ansvarig för Östeuropa.Sedan februari 2011 är jag nu VD för den österrikiska mar-knaden.

SWEA står för att vårda svensk kultur och tradition och många Sweor världen runt känner även varmt för svenska produkter.Hur mycket “ Sverige“ känner du i Volvo, som ju inte är självägt längre?För mig är Volvo 100 procent svenskt. Vår VD i Sverige Stefan Jacoby sade en gång: „You can be swedish in your heart, but

must have your eyes and ears open for the international.“ Jag instämmer helt i den tankegången och jag upplever att den svenska mentaliteten är uppskattad och att svensk kultur fungerar bra i bolaget.

Vad är din målsättning med Volvo Cars Austria i dessa kristider?Vi ligger just nu på 1-1,1 procent marknadsandel. Vi har i år sålt 3600 bilar och det innebär ett rekord. Men naturligtvis satsar vi på att utöka vår försäljning.Vovlo är ett attraktivt märke och med vår slogan: „Designed around you“, vill vi framförallt gå ut för att särskilja oss från konkurrenterna på den österrikiska marknaden, som är dominerat av tyska bilmärken.

Vilka utmaningar kan du bli ställd inför, som kvinnlig chef i en österrikisk firma? Försöker du påverka och gynna, den i svenska ögon självklara jämlikheten i personalpolitiken inom firman?Jag anser att jämlikhetspolitiken i Sverige, som enbart är inriktad på kvinnor, har lett till att man ibland inte ser den enskildes kom-petens i första hand, utan ställer könstillhörigheten i förgrunden. Här i Österrike känner jag att man främst är respekterad för sin kvalifikation och den position man har och jag har alldrig upplevt en negativ attityd för att jag är kvinna.Jag försöker naturligtvis att behandla alla lika. Ibland kan det t.ex. vara ett problem att vara “du“ med alla anställda. Det svenska “du-et“ leder ofta till en förväntad kompisnärhet, som inte alltid är önskvärd.

Hur trivs du helt allmänt med Wien och Wienborna?Efter fjorton år i Wien kan jag ju inte säga att jag inte trivs. Jag uppskattar att bo i en huvudstad som är både storstad och ändå liten på något sätt. Närheten till kultur och natur, till medelhav och skidbackar gör det väldigt lätt att trivas.

Tack för att du lät oss få ta del av din Volvovärld.

Eva Jurkowitsch

Intervju med

Eva Martinsson

Eva Martinsson

32

Julafton i 50 steg - helt utan panik

1. Ställ dig vid spisen.2. Häll upp en mugg glögg.3. Skala potatis.4. Stjälp i dig glöggen.5. Skär upp sillen.6. Häll upp mer glögg.7. Skär löken till sillen.8. Sätt plåster på pekfingret.9. Drick lite glögg.10. Blanda senap, ägg och ströbröd.11. Trösta barn som trodde att senapsgeggan var kolasmet 12. Ta fram skinkan.13. Ta upp skinkan från golvet.14. Sätt ugnen på 225 grader.15. Drick ur glöggen.16. Smeta ut griljeringen på skinkan.17. Krama farfar välkommen.18. Torka bort senapsgeggan från farfar.19. Snitta prinskorvarna i ändan.20. Sätt plåster på långfingret också.21. Skåla i glögg med farfar.22. Sätt fyr under stekpannan.23. Smutta på snapsen farfar hade med sig.24. Lägg sillen i stekpannan.25. Släng sillen i vasken.26. Skölj ur stekpannan och börja om.27. Lägg prinskorvarna i stekpannan.

28.Sätt in skinkan.29. Krama mormor välkommen.30. Skrapa bort det svarta på prinskorvarna.

31. Plocka fram köttbullarna ur frysen.32. Tina i mikron.33. Lägg undan den tinade brysselkålen.34. Ta fram k-ö-t-t-b-u-l-l-a-r-n-a ur frysen.

35. Tina i mikron.36. Skit i brunkålen, det är för sent nu.37. Sätt på stora plattan.38. Välkomna kusinerna.39. Ställ ifrån dig julgruppen från kusinerna.40. Släck branden i julgruppen på spisen.41. Drick lite glögg för att lugna nerverna.42. Vart tog skinkspadet vägen?43. Stek på köttbullarna.44. Rädda skinkan ur ugnen.45. Skrapa bort griljeringen.46. Visa kusin Bert hur du kan svinga köttbullarna upp i luften.47. Be alla hjälpa till att plocka upp köttbullarna igen.48. Lägg upp bröd och ställ fram smör.49. Langa upp köttbullar, prinskorv och den skrapade skinkan på fat.50. Gråt inte, det är ändå paketen som är viktigast.

Gymnasie- och grundskoleutbildning på svenska eller engelska. IB-program sedan mer än 30 år med mycket goda resultat. Mångfald av fritidsaktiviteter och nära kontakter med hög-skolor och näringsliv. Vår skola ligger i idylliska Sigtuna, invid Mälaren, nära till både Stockholms kulturliv och Arlanda fl ygplats.

Kom och besök SSHL, ett Sverige i inter-nationell tappning. Vi ställer upp under hela läs-året och visar verksamheten. Vi erbjuder också möjligheten att lära känna skolan och internat-livet genom provboende.

Under sommaren erbjuder vi sommarkurser i svenska och matematik samt konfi rmations-läger.

SIGTUNASKOLAN HUMANISTISKA LÄROVERKETTelefon: +46 8 592 571 00

www.sshl.se

SVERIGES LEDANDE INTERNATSKOLA

i svenska och matematik samt konfi rmations-läger.

SIGTUNASKOLAN HUMANISTISKA LÄROVERKET

ÖPPET HUS

Lördag 28 Januari

kl. 10-14

VÄLKOMMEN

Varmt välkommen att besöka vår Heurigen - en spännande och unik smakupplevelse!

Terminer 2012: 19.3.-31.3.201215.-24.06. MIDSOMMAR24.8.-2.9.201222.10.-4.11.2012

LESEHOF STAGÅRD FRAMSTÄLLER FÖRSTKLASSIGA VINERVi framställer viner som hör till de bästa i Kremstal.Områdestypiska, traditionella vinstockar och unika växtlägen samverkar för att skapa viner med sann karaktär.

LESEHOF STAGÅRD PRODUCERAR I SAMKLANG MED NATURENVi förvaltar ett unikt kulturlandskap, för den natur-liga jorden och dess fruktbarhet är vinodlarens

viktigaste redskap. Där fjärilar, orkidéer och gräslil-jor finner sin hemvist är naturen intakt.

LESEHOF STAGÅRD KULTIVERAR OMRÅDESTYPISKA DRUVORI mer än hälften av våra vingårdar växter druvor av sorten Grüner Veltliner. Även sorterna Riesling och Weißburgunder förknippas med den lokala jord-månen. Ju äldre en vinplanta är, desto djupare är dess rötter och desto bättre dess kvalité.

LESEHOF STAGÅRD BEGRÄNSAR SKÖRDEMÄNDGENVi gallrar ordentligt när vi beskär vinstockarna. Genom att avstå från massproduktion säkras grun-den för luftiga vinklasar och därmed koncentrera-de, mineraliska viner.

Lesehof Stagård - 3500 Krems/Stein - T/F +43 2732 82486 office@stagard.at, www.stagard.at

Kupong för ett glas vin. Kupong för ett glas vin. Kupong för ett glas vin. Kupong för ett glas vin.

Har du blivit nyfiken och känner för ett glas vin, så kom och hälsa på oss i vårt 600 år gamla vingods!

Gymnasie- och grundskoleutbildning på svenska eller engelska. IB-program sedan mer än 30 år med mycket goda resultat. Mångfald av fritidsaktiviteter och nära kontakter med hög-skolor och näringsliv. Vår skola ligger i idylliska Sigtuna, invid Mälaren, nära till både Stockholms kulturliv och Arlanda fl ygplats.

Kom och besök SSHL, ett Sverige i inter-nationell tappning. Vi ställer upp under hela läs-året och visar verksamheten. Vi erbjuder också möjligheten att lära känna skolan och internat-livet genom provboende.

Under sommaren erbjuder vi sommarkurser i svenska och matematik samt konfi rmations-läger.

SIGTUNASKOLAN HUMANISTISKA LÄROVERKETTelefon: +46 8 592 571 00

www.sshl.se

SVERIGES LEDANDE INTERNATSKOLA

i svenska och matematik samt konfi rmations-läger.

SIGTUNASKOLAN HUMANISTISKA LÄROVERKET

ÖPPET HUS

Lördag 28 Januari

kl. 10-14

VÄLKOMMEN

Seifenworkshops... für Groß und KleinMachen Sie aus Seifenfl ocken, Lebensmittelfarbe und Duftölen bunte und herrlich duftende Seifen.

Preis: € 7,00 (Erwachsene) / € 5,00 (Kinder) Empfohlen ab 7 JahrenBeim Besuch der Ausstellung „Intime Zeugen“ am gleichen Tag reduziert sich der Preis für Erwachsene auf € 5,00.Termine: 4.12., 18.12., 15.1., von 10 bis 17 UhrDauer: 30 Minuten (ca. 3-4 Stk. Seife)

Wie kommt die Wanne ins Bad?

Kinderführung mit Seifenworkshopfür Kinder ab 8 JahrenEin Badezimmer gibt es heute in jedem Haus. Aber wie war das vor 100 oder 200 Jahren? Wie sah eine Zahnbürste früher aus? Die Antwort auf diese Fragen erfährst du bei einer spannenden Kinderführung durch die Ausstellung. Im Anschluss machen wir gemeinsam bunte und duftende Seifen zum Mitnehmen.

Preis: € 10,00 pro KindTermine: 10.12.2011 bis 21.1.2012 jeden Samstag um 15 Uhr (ausgenommen 24. und 31. Dezember 2011)Dauer: ca. 1,5 Stunden

Andreasgasse 7 • 1070 Wien • Di-So 10-18 Uhr • U3 Zieglergasse • www.hofmobiliendepot.at

Wir ersuchen um verbindliche Reservierung unter (01) 524 33 57 oder info@hofmobiliendepot.at

Ins_Seifenworkshop_WanneBad_210x105_SWEA_071111_2.indd 1 07.11.11 16:47

Scheibelreitergasse 19A – 1190 Wien, ÖsterrikeTel. +43-(0)1 – 320 79 80

Fax +43-(0)1 – 320 79 80 20Rektor: Susanne Hiort

E-post:svenskaskolan@svenskaskolan.at

Hemsida:www.svenskaskolan.at

Välkomna på ett besök!

Svenska skolan i Wien

Svenska skolan i Wien praktiserar den nordiska barnpeda-gogiken och elevsynen. Skolan vänder sig till barn med svensk anknytning vilka bor i Österrike. Skolan tar även

emot nordiska barn. Skolan följer svensk kursplan, skolverkets riktlinjer samt utlandsskoleförordningen.

Läran om österrikisk kultur och tyska språket integreras naturligt i undervisningen. Vi har även samarbete och

utbyte med en österrikisk skola.

Vår verksamhet

Förskola, 2-5 år

Förskoleklass, 6 år

Grundskola, år 1-6

Fritidsverksamhet, Fk-årskurs 3

Distansundervisning, år 7-9 o Gy

Kompletterande svenskundervisningFör barn och ungdom, som går på andra skolor, 6-19 år

36

Ballett von Jochen UlrichMusik von Arvo Pärt und Benjamin Britten

MichelangeloWiederaufnahme

Rumi – In FlammenBallett von Jochen Ulrich

Musik von Mohammad Reza Mortazavi 20., 30. Dezember 2011 und 17. Jänner 2012

Nächste Premiere

Die vier JahreszeitenBallette von Katrin Hall und Jochen Ulrich

Musik von Antonio Vivaldi und Philip Glassab 3. März 2012

Kartenservice 0800 218 000 www.landestheater-linz.at

swea ballett.indd 2 02.11.11 17:29

Wer hart an seine Grenzen geht, lernt viel über sich selbst – aber auch über die eigene Ausrüstung. All unsere Erkenntnisse aus dem Volvo Ocean Race finden sich darum auch in Ihrem XC60 wieder. Die DSTC-Fahrdynamikregelung wirkt in kritischen Situationen einem Ausbrechen des Fahrzeugs sofort entgegen; die Bergabfahrhilfe sorgt selbst bei starken Gefällen stets für sichere Bodenhaftung. Und das aktive Four-C-Fahrwerk passt sich automatisch jedem Tempo und Untergrund an. So haben Sie auch bei Wind und Wetter immer alles unter Kontrolle. Denn der Volvo XC60 wurde für Ihre Ansprüche entwickelt – so extrem diese auch sein mögen.

volvocars.atKraftstoffverbrauch: 5,6 –10,7 l /100 km, CO2-Emission: 149 –249 g/km (Stand: September 2011); Symbolfoto; Druck- u. Satzfehler vorbehalten.

ihr volvo XC60

BEREIT FÜR JEDES ABENTEUER

OR2011_XC60_210x297abf_4c_RZ.indd 1 23.09.11 10:00